borjaalskalivetigen

Känner mig så jävla ensam, känns som om jag ska bära allas ok varför förlora jag min dotter och varför, varför fick just ett av mina barn hjärnblödning? Varför måste jag omges av personliga assistenter? Visst jag är så tacksam att min son har fått beviljat assistans men det inkräktar på min privata svär. Jag kan inte gå runt i trosor och prutta och det känns hemskt och vänder man på problemet så skulle jag inte vilja vara utan hjälpen eller ville.

Sen känner jag mig såååååå sviken av mina vänner, visst jag orkar inte ta mig iväg det är enklare att vara hemma då jag har alla hjälpmedel här.. Jag har ingen som ringer eller hälsar på, jag är utkastad ur den gemenskap jag en gång hade med mina vänner, jag har gråtit floder över detta och idag är jag tom. Känner bara att hoppas inte ni drabbas av sorger på olika plan i livet.. Jag kan trösta mig att mitt liv är så nära en sanning man kan komma jag söker inte en massa saker, jag jämför mig inte med grannar, jag tröstar inte mig själv med hundar, bilar, resor och andra materiella saker. Och ständigt gå och oroa mig om vad grannar anser, tur att jag har insikt. Pengar gör ingen lycklig, resor kan vara trevligt för själen men man skyller inte på att barnen behöver dem.

Nu är jag bitter också så jag lägger ner mina åsikter om vänner och deras val men jag är ledsen för att de lämnat mig då jag inte orka hålla kvar..

nu är det jag Victor och ville och assistenten sen hoppas jag få lite tid med mig själv så jag har möjlighet att träffa en man

det är länge sen sist, har inte varit speciellt motiverad till att skriva nåt, livet är i vissa stunder bra och sen har det fallit igen. ångesten greppar tag och vrider om i buken och sen är det solsken i livet igen... snacka om att det flackar fram och tillbaka i känslorna.

jag har börjat arbeta 75% och jag trivs rätt bra. jag kommer nog att få en tjänst där jag är nu. chefen är jättebra hon har varit med mig sen denise dog.

simon det kräket tog ett återfall och jag gav upp!! nu ligger han på missbruk igen och ska till kronan sen. jag har bett han skaffa en egen lägenhet och det ska han göra, han ska börja söka imorgon säger han. det är synd om han, han har ju adhd eller nåt sånt och har svårt och hans barndom ska vi inte ens ta upp hur den har påverkat honom men han har ju trotts allt ett eget ansvar över sitt liv som han måste lära sig att ta hand om. och kan han inte det så måste han lära sig att be om hjälpl innan han tar till drogen.....

nu är hösten här och julen känns närmare och jag får gåshud... hur ska jag göra? hur ska jag få till en jul? vad kan jag förändra för att det ska kännas helt ok med jul?

jag har en stor hemlighet på gång... eller rättare sagt två hemligheter och plötsligt ser livet lite lättare ut på nåt konstigt sätt. men det tar vi tag i lite senare.. ha det gott så ses vi en annan dag. tjolahej

ja igår var sista dagen hos min kurator. det känns rätt konstigt att inte gå dit nå mer, Men det är rätt skönt att man på nåt vis har vaknat i hjärnan, jag har insett att mycket har hänt medan jag suttit hemma i min koma. lagerhaouse har kommit till min stad. och en massa andra butiker som jag helt missat,

jag har börjat i en sorgegrupp som riktar in sig på att ha förlorat ett barn och det är skönt, de vet vad jag pratar om och de känner igen känslam själv. och det känns skönt,

jag har varit och köpt nya rosor till min dotters grav. de andra klara inte av vintern, men jag ska plantera ner nya rosor de är så otroligt vackra och luktar så gott.

nu närmar sig skolavslutningen som var ett trauma för mig förra året. men det känns lite än, jag är avunsjuk på de ungdomar som får gå ut  andra året i skolan, för jag drömmer om att det skulle denise ha gjort i år. jag har kännt avundsjuka i många saker på sistone, och jag vet inte om andra mammor kännner likadant.

jag kan komma på mig att sitta och fundera på hur denise skulle ha reagerat i den och den situationen.

jo jag måste ju berätta att kim har träffat en tjej, och de ska ha barn i oktober. det gick snabbt men jag hoppas det går bra för de unga. de har skaffat sig en lägenhet och nya möbler. och de får en framtid som min dotter inte fick. och jag är glad för deras skull.

jag har börjat jobba jag jobbar 50% av 75% och det känns bra, men jag önskar jag hade mer energi så jag kan jobba fler timmar och få mer pengar. men det kommer väl en dag då jag klarar av det också.

jag vill berätta att mitt minne är under all kritik, jag lägger saker på helt sjuka ställen där ingen jäkel letar dem sen, jag glömmer var jag lagt mina saker, vad jag sagt vad folk säger och ja det mesta filtreras bort. och jag önskar mitt minne kommer tillbaka. snart....

nu så ska jag jobba idag 13-20 och det känns skönt.

jag har insett också att vissa är inte mina riktiga vänner. de har funnits där av någon självisk anledning, men nu är jag smart nog att inse det och jag bemödar mig inte att stärka den relationen, visst är jag besviken men det finns andra viktiga saker i livet att fundera över. det finns en anldning till allt, och vissa ska inte vara min vän.
ha det gott kommer snart tillbaka, fortare än sist :)

Ja nu är det mars, livet rullar på med upp och nergångar. Det är konstigt hur man klarar av allt. Jag fattar inte hur man överlevt allt skit. Hur går man vidare är det många som frågar, och du är så stark säger alla. Ja är man stark? jag tror det handlar om ren överlevnadsinstinkt, att försöka leva men man vet inte bara hur det ska gå till, hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, man är i katastrofläge hela tiden, för allt man varit med om. Minnet sviktar för att hjärnan är så överhettad. Man får inte saker och ting riktigt gjorda. Jag har varit inne i en svacka och inte orkat skriva överhuvudtaget. jag har lagt ner alla projekt, och försökt få energi till att bara vara. Men nu känns allt lite lättare igen, Jag har börjat jobba 25% och det känns riktigt bra.

jag har lärt mig vissa saker av detta.

ett: en dag i taget, och när det är riktigt riktigt jobbigt tar jag minut för minut eller sekund för sekund, bara jag överlever denna minut så ordnar sig allt tänker jag. om jag bara klarar av en kvart så kommer det att ordna sig, jag fokuserar bara på att ta ett steg till.

två: en sak i taget, det viktigaste först. jag hamnar i kaoslägen ofta för jag klarar inte av att göra flera saker, eller tänka på flera saker, då sätter jag det viktigaste saken först och struntar i det andra. jag försöker välja den saken som gör mig glad för stunden.

tre: mat!!!

fyra: sova, skapa rutin runt att gå och lägga sig senast kl xx och kliva upp senast kl xx på morgonen.

fem: jag jämför allt med döden och då känns inte nåt så allvarligt längre, jag menar jag har redan gått igenom det värsta, ingenting och då menar jag verkligen ingenting kan bli eller vara värre än den 23 dec -08

sex: berika livet med goda vänner, familj och andra nära och kära, goda saker, tänka mig för vad som ger mig nåt och vad som inte ger mig nåt.




Denna bön har hjälpt mig ganska mycket, att släppa denise, för jag hade inte kunnat förändra nåt denna kväll, men jag måste ha modet att gå vidare i livet, men Denise kommer alltid alltid att finnas med mig i mina tankar och i mitt hjärta. Hon finns i så mycket annat här i livet, hon är runtikring alldeles nära.



Minnesvärt eller hur?

Resume December månad: jag börja tidigt i höstas bygga upp för årsdagen, ångest, sorg, saknad känslorna for upp och ner, det är så mäktigt denna resa att inte kunna kontrollera smärtan, den bara dyker upp.

jag mäkta inte med julpyntet sen förra året så jag for och köpte allt nytt, jag trodde det skulle lindra smärtan, men nä. min dotter Johanna pyntade granen, och min granne Agneta hängde upp julgardiner.. ja när allt var framme var det fint, Denise älskade julen, men jag har svårt att fira den i glädje och gemenskap när ett barn saknas i skaran,

jag har tokhandlat hela december, kläder i massor, pynt, ljus, var på ikea allt för att bedöva smärtan jag kände inombords. det är bara att konstatera man kan inte fly från sina känslor, det hjälper inte att shoppa sig tokig. men det har lindrat för mig.

Helgen den 18 dec bjöd jag in mina barn, vänner och grannar och kim till middag det blev kyckling och biff med ris. och efterrätt sen julklappar. det var mitt sätt att fira julen i år. jag fick ingen julkänsla men det blev bättre än vad jag kunnat tro.

22 dec vakna jag liksom upp och insåg att det var i natt Denise dog!! vilken ångest!! jag grät och mådde så jävla dåligt så det hade inte ens hjälp att gräva ner mig. fy fan säger jag bara,, jag såg på klockan varje minut och tänkte tillbaka på förra årets dag. vad hände då? timme för timme beta jag av.

19.30 ringde denise om köttbullarna, att vi skulle senare lägga middagen med en timma, 20,30 ringde denise till simon  ja fy fan vilken mardröm!! hur kan man få denna dag ogjord förra året?????

Kim kom förbi, vi satt här och tröck tillsammans vi beslutade oss för att åka till banan, tiden då hon dog. vi ( kim , johanna, simon och jag) var där 01,20 vi stod där och trampa i mörkret, jag tände fyra ljus och ställde dem på samma ställe som förra året. vi lyssna på tystheten, vi hörde bara löven fladdra som satt kvar i träden, det var så kallt  och mörkt och kusligt och det var alldeles tyst där. vi stod och vänta på klockslaget 01,29,43

När klockan var 01,29,43 hände ingenting! vad förväntar man sig? ja kanske att det där jävla tåget ska komma? men nä, det dök aldrig upp!!!!, För det var ett extra insatt tåg förra året. det var bara kallt mörkt tyst och kusligt. men där stod vi på rad oh, vad jag önskar att det där tåget inte hade kommit förra året utan i år i stället.
Sen körde vi till kyrkogården, där tände vi ljus och släppte en luftballong för denise. vi såg den lyfta högt högt fast det snöade. himlen var klar, det snöade lite lätt, med en lätt vind. Denna natt hade jag svårt att somna. Jag hade bara förra året i skallen, gick igenom timme för timme. jag var helt slut.

den 23 dec samlades vi på denises grav och tände ljus, sen var vi hos mig och fika det blev ett par stycken som kom, emil hade målat grafitti på planket där det stod denise. den var så himla fin!!
hennes klasskamrater och vänner och mina vänner satt tillsammans och fika det kändes skönt att inte vara ensam en sån här dag. Hennes lärare ulrika hade varit på graven och lämnat en ängel och ett ljus. det var fint gjort. denna dag var mycket enklare det var dagen före och natten som var värst.

julafton firade vi hos kims föräldrar, det var skönt att bara vara stillsamt tillsammans. vi hade det jättetrevligt. jag hade tankarna hos denise för hon älskade att äta julmat och få presenter. vilken förlust världen gick på när de valde att ta hon tillbaka... fy fan vad man kan bli bitter.

jag saknar henne så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mej till vissa dagar.. en ändlös sorg som aldrig kommer att ta slut....




Gott nytt år till er alla från mig

ja månaderna rullar på, imorgon den 23 nov är det en månad kvar till Denises årdag. Då hon dog. tänk att man börjar ett nytt räknevarv när någon dör. För ett år sen räknade man antal år hon skulle fylla och nu räknar man hur många år hon varit avliden! Det är med frustration jag har min nedräkning till den 23 december,

jag vet att ingenting händer den dagen men min hjärna har satt igång värsta bombnedslaget det är som om denna dag är dagen D då allt ont ska hända.

Mina känslor är helt upp och ner inför denna dag, jag vet inte vad jag ska räkna med då. är det något speciellt?

jag oroar mig, våndas över denna dag. funderingar kring järnvägsspåret blir allt tydligare ska man dit eller till graven.

man funderar har hon det bra? var är hon? vad gör hon, eller kan de döda göra någonting alls?

Sömnlösheten har slagit klorna i mig igen, och bara för att denna dag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte begripa hur vi människor klarar av att möta döden.

För ett år sen så sprang Denise runt och planerade sina julklappsinköp, hon var på praktiken och pluggade som aldrig förr. Hon tillbringade mycket av sin tid med Kim, de hörde som ihop på nåt vänster. ja det är med sorg man tänker på hur det hade kunnat vara om hon inte........om och om det är alltid dessa ord, om hon inte, hade hon funnits?

På nåt vis känns det som om hon inte hade dött då hade det ändå hänt i närheten, det känns som om hon visste att hennes underbara liv skulle bli kort här på jorden. varför det är så kan jag inte riktigt förklara, men det har med alla saker hon gjorde, allt hon prova, sina utmaningar allt skulle testas till bristningsgränsen, ja jag vet inte

men det ska jag säga att det var en enorm förlust för världen att hon dog. ingen var som denna lilla flicka. Men det känns som om någon annan får njuta av hennes sällskap och tokerier än vi.

Hon var ämnad för något bättre än denna jordiska skitliv. Men vad vet jag, det vet jag inte förrän jag själv dör, vad meningen med allt var.

Denises död har förändrat mig som människa, jag tar ingenting för givet längre, varje dag är en kamp att vilja leva livet. men jag har inte kommit på hur jag ska leva, jag trevar fortfarande, och det känns som om alla andra fortfarande rusar förbi mig och mitt liv står stilla.

ja helt stilla har den inte stått jag har fått utstå så  mycket smärta inte bara genom Denises död, utan jag har fått utstå sån smärta runtikring andra saker också, och då funderar man på hur god är gud?

Är det meningen att jag ska inte ha någonting, att jag ska vara nöjd med det jag har? för någon däruppe har sett till att stoppa många dörrar för mig. Döden har klivit in i mitt liv ännu en gång och då funderar man vad är meningen, vad är det jag ska lära mig?

jag kan inte begripa vad det är jag ska vara nöjd med, ensamhet , att jag ska klara av min ensamhet eller vad är det jag ska lära mig av?

Är det att jag ska vara tolerant, utstå smärta , utstå förlust efter förlust. jag begriper inte det?

Min dotters dödsdag håller på att bryta mig sönder och samman, min andra dotter frågar mig om hur vi ska fira julen, jag kan inte svara på det för jag vet inte , eller så vågar jag inte känna ,, men hur ska man kunna fira en jul när hon dog dagen för julafton,,, det är en provning.  Men samtidigt så funderar jag hur klarar min dotter av att planera julen, är hon känslolös eller är jag för känslig? har hon gått vidare och passera sorgen och gått vidare men att jag sitter fast i sorgen och känner för mycket?

ingenting är rätt eller fel men alla är på så olika nivåer i sin sorg. Kim tog bort att han är förlovad med denise från facebook, jag fick panik men för han var det säkert ett enormt kliv till att gå vidare, innebär det att jag sitter fast i sorgen och vill inte gå vidare?

jag vet ingenting, jag kan inte göra ett smack innan jag är redo. men jag funderar kommer befrielsen någonsin till mig?

Detta är frustrerande, det plågar mig, jag vet inte hur man ska släppa det man inte kan förändra och blicka framåt och njuta av de år som var och en av oss har kvar. Men det är så himla svårt att släppa greppet om någon som man älskade så högt. Det finns ingenting här i världen som är så svårt som att släppa greppet det är det som jag lärt mig om döden.

Jag kan inte förmå mig själv till att släppa greppet om Denise och allt annat som håller mig kärt.

Ja efter lång vånda så har Simon lagt in sig på behandlingshem för sitt missbruk. Det är bra för hans skull att han kan sitta där och fundera på vad som skett. och hur han ska fortsätta med sitt liv efter detta.

Jag är bjuden dit på anhörigvecka och jag ska nog åka dit så att jag har en möjlighet att få säga mitt hjärtas mening till honom.

Det har varit en lång kamp med hans fyllor, och själv trodde jag aldrig att han skulle lägga in sig för jag trodde han skulle dricka ihjäl sig. men men där ser man att han kan också förvåna.

jag är glad att han gör detta för sin egen skull, för innerst inne är han en super snäll kille, men han har tappat bort sig själv nånstans på vägen.

Jag tror innerst inne på bot och bättring, men med Simon kommer det att ta lång tid innan man litar på honom igen, eller får någon som helst respekt för honom. Det är så mycket han saboterat pga spriten. men man kan iallafall glädjas för hans skull och be en bön att han tar till sig något och gör botgöring, och klarar sig utan alkohol.

Kims nykterhet går alldeles utmärkt, jag är stolt över hans förvandling, det är så roligt att se hans livsglädje igen, och nu på måndag ska han börja jobba igen. Det känns skönt att det börjar ordna sig för människor för allt rasade för många när Denise dog. Kim ger hopp om livet för klarar han av detta bör andra klara sig också och jag vet att Kim på nåt sätt kommer att stötta Simon fast mycket är sagt.

jag vill ge Kim ett jättebamsekram för sin nykterhet och den framgång han bringat hittills.

hej
jag har inte orkat skriva på länge, livet har verkligen varit pest, simon har fått besöksförbud 9 oktober men han fortsätter att terra, jag ringer polisen och polisen skickar vidare till åklagaren och sen vänta....vänta och vänta tills nya anmälningar kommer in på löpande band men ingenting händer. jag fattar inte hur mycket en människa får göra innan de tar in honom eller ger böter eller häktar honom.

det är sanslöst hur någon kan komma undan med så mycket. igår körde han på en tall med sin nya bil och den blev totalkvaddad, han var full och inge körkort för den plocka de av honom för en tid sen. han var på min dotters grav och plocka bort alla brinnande ljus och kastade dem. hur tänker man då? jag begriper inte hur han kunde bli så här?

Men jag inser ju att det är mig han vill åt. och han har ingen spärr alls. men mina krafter tar ju slut och jag känner bara att detta liv är inge liv. jag vet inte hur det ska ordan sig. och hur man ska orka ta sig vidare.

Jag har inte orkat gå till graven idag för att jag är helt slut, men min vän har varit där och tänd nya ljus, jag blir så himla ledsen när han gör så här mot mig. Att han inte ens har respekt för mitt barn som faktiskt ligger där.

Sen undrar man vad jag har gjort för fel när jag får vara med om allt skit som händer. man känner sig så himla ensam. och man orkar inte ens berätta till sina vänner om allt som sker för allt tar sån energi av mig. jag orkar inte ringa och beklaga mig. jag orkar inte sitta och berätta allt som varit för jag får dra detta med polisen om och om igen utan att något händer.

Livet suger skit just nu, och jag ser bara ett jävla mörker när man ser mot framtiden, ska det vara så? alla säger att jag är så duktig och att jag är en kämpe men det är ju ingen som är här och ser konsekvenserna av allt, då är man ensam och musten har helt försvunnit. kvällarna går åt till att grina och må dåligt och denna enorma ensamhet tär på mig. jag vill bara ha tillbaka mitt barn!!

Idag fick kim förhandla med simon om att jag skulle få tillbaka min garagenyckel och han tömde de sista sakerna från garaget och det tömde mig på den sista energin jag hade för idag. simon har ringt flera gånger idag och idag orka jag inte ringa polisen mer. det känns så jävla meningslöst. Allt är kört till botten. precis allt. detta är en mardröm.

I morgon skulle Denises kompis Rebecka komma hit, vi ska gå till graven tillsammans. Det är skönt att kunna dela detta med någon.

Ja nu har jag inte så mycket mer ork jag hör av mig igen snart kram

ja idag ringde polisen och sa att simon fått besöksförbud, han får inte ta kontakt med mig på nåt sätt. och det känns som en befrielse. Nu äntligen kan jag andas ett par månader. han har varit ganska intensiv de senaste veckorna. han säger att han nu inser vad han gjort och att han älskar mig över allt annat. han ska göra allt för att få mig tillbaka. ja tänker jag, hur är en människa funtad, är det så dags nu, eller är det ett spel till han kör med.

nä det är bara att glömma detta, och försöka hanka sig fram med nya planer för livet. Jag vet inte hur saker och ting kommer att se ut eller bli, men man får leva i nuet det är allt. och försöka vända det negativa till nåt positivt.

Jag har tänkt mycket på Denise igen, den där saknaden är så himla svårt att bemästra. Saknaden gör så ont, vad jag än försöker göra för att inte tänka på henne, så plopp så är tankarna hos henne igen. det är inte så att jag vill sluta tänka på henne, men all min energi går till henne, och saknaden är en så stor smärta i min kropp. Jag skulle vilja drömma om henne eller nåt men min hjärna är lika tom på natten som på dagen.

Denises klasskompis var här och låna en tavla på henne, hon skulle få vara med på klassfotot i år, och wow, vilken känsla som rusa i min kropp, tänk att de är så otroligt omtänksamma, att de minns och vill ha henne med i sin tillvaro. det känns skönt att jag är inte ensam om att tänka på henne. men ändå gör man sig så himla ensam med dessa tankar, man skulle vara bättre på att prata om henne. men det smärtar än...det går bra vissa stunder men sen låser det sig för då gör det för ont.

tänk snart har denise varit död i 10 månader, det har gått 10 månader, men jag vet inte riktigt hur man klarat det, det är ganska fashinerande hur man klarar av dödsfall, första tanken hos mig då var att jag kommer inte att fixa detta!! jag tar livet av mig.

och här sitter man snart 10 mån senare och andas, man lever, man har det tungt men det går framåt. jag ser på hennes gravsten och fattar inte vad som hände, det är så overkligt än. och jag vet inte om man någonsin kommer att fatta fullt ut. hon har ju varit i mitt liv i nästan 16 år och vips så är hon bara borta. hur ska man kunna bara börja om? Det är mäktigt. att man måste tvinga sig själv att leva vidare.

ja idag fyller barnbarnet 1 år hipp hipp hurra...samtidigt så är livet rätt kasst just nu. har varit på brottsofferjouren och pratat och ska dit i morgon också, det händer så mycket i mitt liv just nu så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Det är så bissart, så jag tror att det är ett påhitt alltihopa och ju mer jag gnuggar ögon desto mer sant är allt.

Mitt ex har gjort allt en människa kan göra mot en annan människa som handlar om att bryta ner..men han verkar inte inse det han gör eller så är det så jävligt så att han gör allt medvetet, han har en kraftig beteendestörning. Jag har aldrig varit med om värre övergrepp än det han gör mot mig. jag har aldrig blivit så kränkt av någon annan person som jag blivit kränkt av honom. sen alla miljoners miljoners telefonsamtal som bara handlar om honom, hur mycket han älskar, att be om förlåtelse, vill att allt ska vara bra mellan oss... hur fan tänker man då? är denna man vid sina sinnes fulla bruk?

jag kan inte begripa hur man är fostrad, när man gör på detta sätt. eller handlar det om fostran, jag tror inte det, det kan handla om störningar i beteendet, jag har kollat med hans andra flickvänner och de säger att han var likadan, maktgalen, skulle ha full kontroll över mig, tycker att jag har ett sunket kommunaljobb med skitlön, säger han som inget jobb har!! kallar mig för hora och angriper mig om mitt utseende.. ja detta är bara små små delar i vad han sysslar på med.

Mitt ex vanhedrar alla mina vänner att de utnyttjar mig och är dåliga, de lurar i mig allt ont om honom. ja han manipulerar hela min omgivning. han ringer runt till mina vänner och berättar om att jag varit otrogen mot honom, att jag är ond, att om jag inte hade varit så arg hade han aldrig börjat dricka..

han vanhedrar mina bröder som var och hjälpte mig i januari då de tog tag i simon och ifrågasatte hans onda beteende mot mig. nu ska han hämnas på dem.

ingenting av det han har valt att gära är hans fel utan det är mitt fel, mina vänner, min dotters pojkväns, mina bröders fel. Ja nu anklagar han tom "min nya pojkvän" som i praktiken bara han själv uppfunnit, ( för jag har ingen ny pojkvän)  ja det är alla andras fel men inte hans. Jag fattar inte hur man är funtad och sen fattar jag inte hur fan jag valt honom!! 

jag fattar inte hur jävla sinnessjuk en människa kan bli, allt han äger och har finns i mitt garage, tänk hur snäll jag är att han får bruka mitt garage till sina tillhörigheter, han har ingen bostad, snart inget jobb för firman försätts i konkurs och ändå sitter han och trackar ner på mig!! han kommer att gå i personlig konkurs och han beter sig som ett rövhål och ändå är det mig det är fel på? hur kan det komma sig?

Det enda misstag jag gjorde var att jag mötte honom och var så jävla naiv och blåögd. och den läxan kommer jag sent att glömma detta är en lärdom för livet.... och den kommer jag nog aldrig att glömma bort detta helvet som knappt går att bli av med. han förpestar hela min tillvaro. Han besudlar allt han kommer i kontakt med.

kanske på fredag får jag till ett besöksförbud, som innebär att han får inte ringa mig, inte smsa mig inte komma inärheten av mig och jag får inte prata med honom heller. då kanske det infinner sig någon slags ro. men man vet aldrig hur han reagerar på detta. det kan blir värre och det kan bli bättre men det är 50 - 50.

men man får ta en dag i taget och hoppas på en ljus framtid. Det är allt man kan göra just nu.

jag har underbara vänner som jag kan ringa till, detta tär säkert på dem för alla står så maktlösa inför det som händer just nu. ingen kan ju göra mer än lyssna. Detta är min kamp min djävulska kamp mot den onda. och jag hoppas att jag har tillräckligt med energi för att orka rida igenom denna mardröm.

ja tiden bara rinner iväg, men samtidigt står allt stilla, idag är en sorgdag. Hur kommer man vidare efter en sån här katastrof? när ska man som alla säger gå vidare? i vilket skede går man vidare? jag tycker att man kämpar varje dag med att tänka intensivt eller inte tänka alls. jag har till och med börja läsa bibelcitat för att finna sinnesro. men inte ens de vackra orden ger mig ro. jag kan inte förstå varför detta drabbade min unge, jag har tänkt mycket på varför hon fick börja ett år tidigare i skolan, om jag inte flyttat hit och dit. om jag bara.....så kanske hon hade levt idag.

Men ingenting hjälper, sen säger alla att det kommer nåt gott ur all sorg, ja vad kan det vara, att jag förändrats totalt i mina tankar och åsikter, Det som var viktigt förr skiter jag i idag. och sånt jag tycke mindre om förr det värnar jag mer om idag. men är det nåt gott? att man ska lära sig tänka annorlunda, om jag fick behålla min flicka så skulle jag vara tankelös om det behövdes, jag skulle uppoffra mitt liv för henne. men allt är försent. jag kan inte göra ett smack. Det är bara att rida ur varje strom av sorg på bästa sätt.

Men det är ett så stort tomrum i min själ och jag kan inte fylla den med nåt. Det kommer alltid saknas nåt i mitt liv och det är mitt vackra lilla barn hur kan man någonsin fylla hennes plats med någonting annat? Nej det kommer aldrig att gå, det kommer alltid att gapa ett stort hål som gör svinont. och jag kan inte bedöva smärtan med nåt.

jag var inne på saras och malins blogg och läste det de skrivit om min lilla tös, det värmer ihjärtat att andra älskade henne också, att man sen har någon att dela de fina minnena med. om den dagen någonsin kommer. ibland är det så svårt att prata om henne för halsen tjocknar och bröstkorgen knyter sig och man vill bara skrika rakt ut, få ut sin smärta.

Detta gör så jävla ont. och jag funderar hur mycket tårar producerar man i en livstid? jag tror jag har förbrukat alla mina livs tårar. och de tar aldrig slut. Jag försöker leva på "som vanligt" men hur kan någonting bli som vanligt när det inte är som vanligt?

ingenting är som vanligt, jag skrattar men det är inte som förr, jag ler men det är inte från hjärtat, jag lever men min själ är tom. jag äter mat men jag svälter, jag sover men jag är trött, Det verkar som om mitt "nya liv" ska vara fyllt med tårar , smärta, en ingentingkänsla. ett stort stort tomrum. jag går mina promenader men sen sitter jag och funderar hur kom jag tillbaka? jag har bara gått utan att tänka.

prata med kim idag om årsdagen och om julen, detta är mitt största dilemma, hur jag än tänker kommer jag inte på nåt klokt. jag är bara som ett flipperspel försöker att undvika den tanken men denna dag kommer förr eller senare det går inte att fly. Men det är mitt enda alternativ att fly från skräckdagarna.

Hur ska man få ihop en tillvaro när en kär person saknas? De där jävla köttbullarna och hennes sista ord, ät inte förrän jag kommer hem. ni får inte börja äta utan mig.. Hur fan ska man någonsin få i sig nåt för jag väntar ju på henne än!!

Jag har kvar hennes nya julklänning och den röda diademet med en tomteluva på som hon köpte förra året, hon hann tyvärr inte använda den klänningen och diademet. Mitt barnbarn fick ha diademet på huvudet och sen hängde jag upp den i granen,, men tror du att jag kommer att orka denna jul? när jag blundar ser jag hennes klänning, hon hann inte ens ta bort prislappen från klänningen. FAN vilket slut.

detta är en bitter kamp, mellan livet eller sorgen, smärtan, lidandet hur ska man sy ihop ett liv? ja jag kan inte svar på det för jag hittar inte vägen ut ur den mörka hemska sorgen.

ja detta var dagen små tankar om det lilla och det stora.....

Idag har jag varit på min dotters grav och tänt nya ljus, täckt rosorna med bark och granris, det är så sorgligt hur allt slutade, jag har så himla lätt för tårar, tårar som flödar för min dotters skull. saknaden tror jag aldrig någonsin kommer att gå över, det gäller bara att orka leva lite lite varje dag men den smärta och ångest jag bär får man leva med. Det är varje förälders mardröm att förlora ett barn. Mitt liv har varit ett stort kaos sen 23 dec och jag har inte än kommit underfund med hur man ska gå vidare med sorgen, jag försöker att finna några få glädjeämnen varje dag för att genomlida denna dag. Men hittills har jag aldrig haft en jätte glad dag. jag har haft bra dagar och jävligt, jävligt dåliga dagar.

de sämsta dagarna har jag legat och vridit mig i ångest och gråt, inga piller i världen hjälper mot denna vånda, man får bara följa ångesten och hoppas på att den klingar av på en liten liten stund. de värsta ångesattackerna har varat 7 timmar. sen är man helt slut, hjärnan är kollapsad. då sover man i timmar. och försöker att få i sig näring,
Det som är så svårt med sorgen är att få i sig mat, ångesten är där i halsgropen och pockar på, det går att svälja men sen är det stop. så när det är bättre dagar sitter jag och vräker i mig mat,

mitt ex har ringt 105 gånger i helgen jag har inte kunnat ha på ljudet på någon av mina telefoner. jag har varit isolerad, jag kan ringa ut men ingen har kunnat nå mig pga ett jävla fyllo. nu den 29 sep har simon druckit i 2 månader. samtidigt så är det någon som sitter och berättar för honom om vad jag gör och detta gör mig jävligt nojjig. och det är otroligt dålig stil att sitta och berätta till någon som är som han. Han har gjort sitt val i livet varför ska han lägga sig i vad jag sysslar på med om dagarna. jag är ledsen på en person som jag inte vet vem det är.

jag har också lyckats sluta röka, jag tar en dag i taget med det. jag inser att jag kan inte röka och snusa och äta piller. så jag slutade med ciggen. jag är ganska nöjd med det. jag tänker inte vara maktlös inför ciggen.  jag behöver återfå mitt förstånd och detta är ett steg i ledet mot att återta mitt sunda förnuft.

Hej allihopa
det har varit en besvärlig natt, jag hade  väldigt svårt att somna men till slut somnade jag med tv:n på. men jag vaknade som i en dröm att sovrumsfönstret var på vid gavel! jag fatta inte vad som hände men jag flög upp ur sängen och börja stänga rutan, men jag fick motstånd, ju mer jag putta desto mer motstånd fick jag. till slut tog jag i ordentligt och smällde igen fönstret och stängde igen, precis när jag stängt rutan ser jag två armar komma in genom vädringsluckan som letade fönster handtagen, jag tog fönsterluckan och smällde över armarna på den som försökte ta sig in i mitt hem. till slut hörde jag jag vill komma in! detta var mitt ex. som förmodligen var stenpackad. fy fan vad han skrämde mig! jag tordes inte röra mig från sovrummet, la mig ner och vänta, så klockan åtta smög jag mig igenom lägenheten och tittade ut genom alla fönster om någon var där. men ingen var kvar..

jag ringde hit min granne och vi ringde polisen,, fan att jag inte ringde i natt... man ska göra så..simon har matringt mina telefoner med tre minuter i mellan varje samtal, jag kan inte ha telesignalerna igång för då blir jag tokig!!  har varit på polisstationen och lämnat in telefonen för tömning.  ja detta är hopplöst, får detta aldrig ett slut? jag känner mig så jävla liten i en stor stor värld. där det inte finns en gnutta hjälp att få. Tänk vad alkohol kan göra med en vuxen fungerande man.

tänk att detta hem ska göra mig trygg och säker men det blir ett fängelse där man får låsa in sig, och stänga av telefoner är det värdigt, vad har jag gjort? detta handlar inte om mig jag har inga problem men ändå är det jag som får lida mest. för att jag måste stå ut med detta.

Boel min präst ringde idag och fråga hur det gick, vad svarar man på det? nja det går upp och ner.. gör det det? för det känns som allt går ner inte upp, men det ska man väl inte berätta. ja man lurar bara sig själv.
Boel fråga om vi skulle ses, och prata om julen, ja julen, den har jag redan ångest över, julen innebär att mitt barn har varit borta i ett år, och sen ska man fira jul dagen efter. förra julen var ju grotesk!! Rent ut sagt, jag fattar inte att vi klarade av den överhuvudtaget, och sen ska man utsätta sig själv för denna tortyr varje år, hur är vi människor funtade egentligen?

Detta tär på mig otroligt mycket, jag våndas och orkar inte tänka på julen, måste prata med mina barn om hur vi ska göra, och jag våndas över det också, jag skulle kunna gräva ner mig i en djup håla och återkomma i januari, då tror jag att jag får sinnesro. undrar hur andra gjort för denise kan omöjligt vara det enda barnet som dött kring jul.

Så här sitter jag med sorg, med ett ex som har större problem än jag själv och sen oro över julen, hur ska man handskas med alla känslor, hur ska man få ett slut på allt elände? hur ska man kunna bryta mönster? Hur går man vidare? Vad fasen ska man ta sig till!!

Mitt liv känns som overkligt, ju mer jag tänker desto mer overklig blir den samtidigt som det är nu det händer det är som en låtsas värld i den riktiga världen. inte undra på att gråten aldrig tar slut, att ångesten pockar på, att det känns som om att man inte klarar nåt mer. Man blir paranoid, man är så jäkla rädd för skvaller, men varför detta handlar inte om mig, men ändå tar jag åt mig. varför gör man så?

jag vill bara ha tillbaka mitt riktiga liv, det liv jag hade före den 23 december -08 sen dess har ingenting, ingenting varit sig likt, Denises död har lett till att livet gick snett för så många. Men hur ska man ta sig ur detta, det är det som jag inte kan komma på. och det är väl därför som man lider så otroligt mycket.

jag hitta ett ordspråk eller nåt sånt där det står:

" Varför accepterar vi bekymmer som vi kan göra någonting åt?"

jag accepterar inte mina bekymmer men jag kan inte göra ett skit åt dem. jag står helt maktlös inför detta. det som händer är att jag blir isolerad, och kan ej andas i min egen lägenhet och det är här jag ska finna mitt sinnesro.

Mitt liv stinker idag, allt är skit och jag ser inget slut på detta elände
ge mig styrka att fixa detta. allt jag vill är att få ro.

Jag tror min sambo höll ett sken uppe efter packningen av sina möbler, han kämpa nog så hårt med sitt liv, eller mot flaskan så att hans ådror i kroppen höll på att spricka, för när han startade sen en fest drack han i en vecka, sen var han nykter i tre veckor och sen drack han i en vecka, jag vet inte vad som höll mig kvar, men nåt var det, i Januari -07 vart vi med barn, jag var så himla lycklig, över det lilla liv jag bar. Den 12 januari -08 börja han dricka igen,han hade en simpel anledning och for iväg, han svara inte i telefon, var och leta honom och när jag hittade honom stod han bara och skrek att jag var en hora, slyna, han hota att döda mig, att jag inte fick äta eller använda hans saker i vårt gemensamma hem. 14 jan kom han hem, berusad och gick an som en tupp, han puttade mig och skrek att jag bar på en horunge! att han inte vill ha med barnet att göra, jag ringde polisen de förhörde mig och tog in honom.

jag ringde soc om att få hjälp och stöd, men alla blev så förrvirrade över min situation så hjälpen kom aldrig. den 16 januari kom han hem och packa lite kläder, och for, dagen efter kom han till huset och skrek att jag skulle ut därifrån, han packa sin resväska och skrek att han skulle till tyskland min väninna som var hos mig vid tillfället chockades över honom.Han far till stockholm och är där 4 dygn. vid detta laget är man ett nervvrak, man sover dåligt man äter dåligt tänker tänker och ja,, man förlåter...

3 feb -08 får han sin nästa fylla, jag ser på honom att nu är han taggad, han riktigt sökte bråk, och skyllde allt på mig och sen for han, för att dricka,,,, den 6 feb var det inskrivning på mvc dit följde han och när han är nykter är det absolut inga fel på denna kille,  fortfarande omtänksam, snäll, vill strö rosor där jag går osv.

men den 12 februari när jag är i v 15 dör vår baby i magen, jag hamnar akut in på operation, och fick komma hem den 15:e. jag var otröstlig, jag var så himla ledsen, livet sög. och på lördagen började han dricka motgångar kan han ej ta. ju mer han drack desto mer skyllde han på mig att detta var mitt fel, att det var bara en horunge, att han ändå inte ville ha detta barn, tänk hur man kan bli när man har svårt med motgångar,, att fly in i en dimma och skylla på hela värden, att sitta där som ett ego....

simon drack i en och en halv vecka efter missfallet, och det innebar att när han dricker sticker han hemifrån, så  jag såg han inte alls dessa dagar, när han ringde så förolämpa han bara mig på alla sätt man kan förolämpa en människa på. sen hade vi en lugn period och han börja supa igen den 7 mars och då söp han i 10 dagar, vilken frustration här satt jag igen helt ensam, skamsen, orolig, jag det är tusen tankar som virvlar runt i huvudet. han är det största svinet i världen när han dricker.

sen höll han sig nykter mer eller mindre till maj -08 då braka helvetet lös, det gick så långt så jag packa ihop mina saker och jag och denise flyttade in till stan i en lägenhet, medan sambon drack svina, beskyllde, gapa skrek och var otrogen ja han såra mig på alla sätt man kan såra en annan person. jag var så jävla knäckt, och så jävla less på allt. och när allt far åt helvete för honom så drar han till stockholm och sen en finladstur med färjorna, han spelar bort och super bort alla pengar. han söp så han sket och spydde blod, han förolämpa sitt eget barn, han förolämpa alla i sin närhet. han blir som en terrorist när han får i sig sprit, han har en sjuttis som han dricker direkt ur flaskan, inga groggar alls. det är rena griserier som försigår. den 8 juli drack han sista gången då tog han hjälp av en alkoholteraupeft och åt antabus hösten var relativt lugn och alla mådde bra.

han tog ett återfall i oktober och det värsta är att han hamnar i samma läge som sist han drack, som ett äckligt svin är han. han är den värsta mytomanen när han förtär alkohol han tror han ljuger och bedrar mig, men det är han själv som han ljuger och bedrar, för jag kan han utan och innantill. han sitter på sin firma och dricker morgon till kväll, där tar han emot sina kunder och stinker som ett systembolag ur käften, fy fan vad man får skämmas, men varför gör man det? det är ju inte jag som är full, men det är så himla lätt att ta på sig en skam som inte är sin egen. denna fylla varade i 4 dar tack och lov, det tar sån jävla energi när någon gör så här.

DECEMBER 23

Denise hade avlidit på natten mot den 23 december, jag satt där i en svår chock, jag hade fullt upp med att få ihop en värld, som inte var begriplig för mig. jag vet inte vem som var hos oss men den personen sa att dricker han? för han lukta sprit,, men jag orka inte ta in det, där satt han och smögsöp när mitt barn har dött!! jag gick en runda i garaget och där fann jag hans flaskor undangömda lite här och där. men jag gav upp direkt jag hade inte tid med han utan jag hade fullt upp med att sortera det polisen, prästen och alla andra sa.


simon drack och drog till stockholm, och åkte sin finladsfärja gick runt och berätta att han förlorat ett barn, och därför dricker han,,han börja använda mitt barn som en anledning till sitt drickande..han ringde hem och grät att det var så synd om honom. och när inte det hjälpte börja han hota mig, kalla mig för barnamördare, att jag var kass morsa som inte tvinga denise att vara hemma. jag blev så jävla hysterisk att han super och sen skyller sånt här på mig... hur fan står man ut? tom veckan före begravningen drack han, han var bakfull på mitt barns begravning!! jag vägra att åka i samma bil som han , han fick inte sitta bredvid mig i kyrkan. jag var helt knäckt.

hur fan kan man stå ut med allt på en gång? och hur är man funtad som människa som står ut med allt detta, jag fattar inte, jag måste vara den som är sjukast av alla som står ut med detta.

vi sålde huset och jag flyttade till en egen lägenhet, och började inreda vi gjorde ett försök till men spriten tog han. och nu sitter jag i min lägenhet med tre katter och en hund. och jag har ett barn begravet och ett fyllo som vägrar ge upp. han ringer från morgon till kväll. hotar, grinar, ber, skriker, om varannat.

jag har aldrig kunnat bearbeta något, för att simon har tagit all min energi den jag borde ha fått lägga på min sorg och saknad efter denise

och samtidigt som simon drack börja även kim denises pojkvän att förtära alkohol och piller, han mäkta inte med det som skett.. han försökte ta sitt liv ett par gånger, han nervärdera sig själv genom att byta flickvänner som han bytte kalsonger, han spendera bort alla sina pengar. han fick sluta på sitt jobb, jag kim min älskade svärson förlorade allt tom sin heder medan han drack.

mitt liv bestod i att oroa mig över vad alla skulle ställa till med vem som kommer att dö först, jag höll på att oroa ihjäl mig. varje gång det ringde i telefon hoppa man till och tänkte nu har kim tagit bort sig. det gick så långt att jag bad till gud att han skulle få dö, så han kunde få sinnesro och ligga brevid denise. jag stod inte ut med att se denna härliga lilla kille förstöra sitt perfekta liv. men till slut gav jag upp och bad varje kväll att han skulle få sinnesro.

sinnesron kom men inte via döden, den kom via ett behandlingshem, dit kim skrev in sig på. jag tror inte jag varit så glad sen denise dog. tänk att lillgossen sökt hjälp mot sina missbruk, han kommr tillbaka till livet. jag började be om att han skull få styrkan att klara av behandlingen. varje kväll ber jag att han ska få styrka att fortsätta med det nya livet. det har nu gått sex veckor i hans behandling. och jag är så himla stolt över honom.

allt det jag skrivit om har bara varit skrapet på ytan, det har varit miljoner gånger värre, men det är så onödigt att se på det som varit. simon dricker än har inte slutat med alkoholen. men framtidshoppet är min lilla kim!

nu när jag ser tillbaka på 2008 så fattar jag inte hur jag överlevt, jag fick mitt missfall i februari, min lillebrors baby avled i april, min älskade hund dog 9 maj och denise mitt lilla lilla hjärta dog den 23 dec. sen har simon  och kim varvat med sitt missbruk, och jag lever! men jag vet inte hur jag klarat mig,, det är via mina barn alla mina älskade vänner och en enorm vilja från mig själv fast jag tvivlat.



detta är kim min lilla prins, som så tappert kämpar på med sitt liv bort från missbruk och förfall, jag är så otroligt stolt över denna kille. jag fortsätter att be för honom varje kväll om att behålla styrkan mot alkohol och piller. han lever som jag en dag i taget, och när det är jobbigt så tar man en stund i taget. det är allt man kan göra. älskad och förlåten...

Ja som många vet så är Denises pappa svårt alkoliserad, och hans liv är väl lite upp och ner alla hans handlingar påverkade mig och framförallt denise, sen separationen med honom -94 har jag varit tvungen att ha hemliga telefonnummer och jag har inte haft kontakt med honom alls om jag inte absolut varit tvungen till det. och när han inte fick tag i mig började han gå via Denise och detta påverkade henne, för alla barn vill ju trots allt ha en far, och hon försökte och försökte med en relation men den infanns sig aldrig. Hon blev bara besviken hela tiden. och detta påverkade nog henne starkt att ha en far som är oförmögen att älska tillbaka utan sitter helt fast i en annan kärleksrelation till en flaska. och det sved nog om detta det är så länge sen.

sen kort om min mor, jag vet inte riktigt när jag märkte skillnad på henne, men det var när mamma skulle sitta barnvakt för att jag skulle jobba natt, som hon skulle sova hos mig, hon kom dit redlös, jag var så chockad så jag sa ingenting utan for till jobbet, det var sista gången hon satt barnvakt och jag tror det var när denise var 6 år.. sen har hon varit berusad vid middagsbjudningar, jular, ja tom när vi hade bisättning för denise luktade hon alkohol. min mamma har magrat i vikt och föråldrats kraftigt de senaste 5 åren, hon som förr var så pigg och alert och var överallt, till att sitta hemma bakom gardinerna och smyghutta sitt vin. i april sa hon till mig när jag är på min kolonilott så kommer jag och ser din nya bostad och det har inte hänt än att hon passerat min dörr. Det är tragiskt att se sin egen mamma hamna under alkoholens makt, och dess förändringar den gör med en person. jag och min mamma har aldrig haft en nära relation, vi har inte kunnat prata, varför det blivit så vet jag inte, men det är så himla svårt. Att bara låta henne hålla på  med sitt missbruk, stör mig inte för hon är inte en störig person, och hon sköter ju om sig själv och sitt arbete, men man saknar ändå en mamma, för det är de som ska hjälpa en när man har det svårt. De ska finnas till hands men det är vinet som finns till hands,, ja detta livet är inte lätt men hon väljer sitt liv och jag hoppas att insikten kommer innan det är försent.

Men det som tärt på mig mest är min största kärlek i livet...

jag mötte honom i februari -06 jag föll som en fura för honom, han var så otroligt rolig, man kunde prata med honom, vi hittade på saker, han rulla ut en röd matta framför mina fötter. ja det kändes som om jag alltid känt honom. Men något i min magrop sa till mig att detta är inte allt, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.. vi flyttade ihop relativ fort, detta har jag aldrig gjort förr men jag tog risken för jag var så himla kär. Min dotter var så glad för hon fasta direkt för honom, hon följde honom överallt, och dessutom hade hon alltid önskat sig en lilla syster och det sa hon till honom första gången de sågs.

under våren var vi bjudna till en fest, och det var väl inga problem så han for tidigare hem och jag kom senare, när jag kom hem hade han lyft alla sina ägodelar i en stor hög i hörnet av ett rum, jag börja garva såg humorn i det hela och knäppte ett kort och smsa min vän och skicka bilden på hans påhitt, men det som var för honom att det var tydligen blodigt allvar och jag fattade ingenting!! han var som en rabiat råtta, skrek och gorma sent om sider så somnade vi, och på morgonen var han som en skamsen hund, han bad om ursäkt för sitt beteende och sa att han inte visste vad som tog åt honom. jag lät det vara,, snefyller kan väl alla ha eller?

´Ja mitt barn begravdes den 30januari, dagen efter fyllde jag 41 år, jag satt där och åt rester från minnesstunden. Det var hur hemskt som helst. jag kunde inte äta och inte sova. jag var som ett nervvrak, jag fattar inte hur jag överlevt dessa månader. så i april månad blev jag betrodd att få ta mediciner mot depression och mot ångest, livet förändrades lite grann. men när ångesten knackar på så är det alltid som vanligt. inga mediciner bemästrar sig på den, det är bara att hänga med och lida. För det är att lida, det finns inget annat ord för det. jag grinar, hjärtat bultar och vill ut, svetten lackar och magen vill bara vända sig ut och in, jag får inte i mig dryck eller mat, bara 100-tals cigg.  sen när ångesten klingar av så blir jag så trött så jag kan sova under två dygn och då händer inte mycket i mitt hem.

sen har jag kommit på mig själv att jag har blivit en riktig gris, jag glömmer att borsta tänderna, duscha kommer jag inte ihåg så det kan gå flera dagar innan jag kommer mig för att rengöra mig själv. Tänk att sorg kan göra en frisk människa så sjuk, så oförmögen att ta hand om sig själv. men samtidigt så bryr jag mig inte om det heller. jag lider alldeles tillräckligt av bara sorgen.


Tiden som kom gick ut på att springa på banken och dra ut kontoutrag fylla i boupptäckningspapper, minst lilla sak tog energi av mig, jag var helt slut bara av att åka in till stan. och sen satt jag och vänta på att våren skulle komma så hennes sten skulle komma.

Det var ett snörikt år, jag fick skotta en hel del på graven jag låg där i snödrivan och grina och skrek att varför måste jag skotta här hon kan komma och skotta själv, jag var så energi lös och att skotta graven tog verkligen udden av all kraft, jag kämapa på med skottningen och ibland när kim var med så skottade han, jag stod på knäna och rensa snö från ljusen och blommorna det blev som en fixering, jag kan inte låta bli för det är ju allt jag har nu, en grav att sköta om och jag vill att den ska vara perfekt. och jag fick börja gå hos en kurator och en sorgegrupp på tisdagar i kyrkan. Det är skönt att prata om det som hänt men jag hade önskat att jag aldrig hade behövt vara med om detta.

jag ringde tandläkaren och avboka Denises tandläkar tid. Jag sa att jag ska avboka denises tid för att hon avlidit, och kvinnan i luren sa men då ska vi boka en ny tid, nej sa jag hon har avlidit, kvinnan blev paff och sa bara hej då . jag satt där länge med luren i handen och tänkte vad hände?

den 27 februari tog de bort begravningsblommorna från graven... jag sörjde tom det. sen var råddjuren där varje natt och åt upp de blommor som vi lade där, jag var hysteriskt ledsen för att ingenting fick jag ha ifred, jag hade inte en tanke på att de hade nog svårt att finna föda vid denna tid, jag tänkte mer på mig själv.

I mars kontaktade min dotter en tatuerare, som skulle tatuera Denise på armen, sagt och gjort så blev det av 21 mars-09 tatueringen gjordes av stewart francis från london. den blev så himla fin,, hennes ansikte på min överarm. nu hade jag den att bära för att minnas henne. men samtidigt river den upp mina gigantiska sår och den enorma saknad jag bär efter henne.

Mina känslor åkter berg och dalbana, förr var det ångest varje dag, sen kom dem en gång i veckan och höll på i tre dagar, och så är det än, jag har fått mediciner som ska ta udden av ångesten, men jag pallar inte att må så här jävla dåligt. jag får ingenting till att fungera. gör jag middag så pallar jag inte att göra mer den dagen. går jag en promenad så är jag slut sen, sitter jag framför datorn är hjärnan helt slut, tv orkar jag inte se på längre, jag kan inte läsa för att jag har ingen koncentration kvar. och sen fattar jag ändå inte vad jag läst. mitt minne finns inte kvar längre jag tjatar om samma sak om och om igen till folk, och det andra säger till mig det raderas när de börjar prata om något annat. jag har inte en chans och jag vet inte hur jag ska få tillbaka mitt minne.


jag skulle börja arbetsträna i maj, jag såg så fram emot det att få komma ut och göra någonting, men det jag hade förträngt var att mitt döda barn skulle ha fyllt 16 år den 8 maj, samt att min dotter ville hedra sin syster att ha sin sons dop den 8 maj. jag kollapsade första dagen på jobbet, låg i sängen i fyra dagar. i svår ångest , magen rasa, svettningar och jag grät så mycket att jag börja fundera hur tårar kommer till.

den 8 maj på morgonen for jag till graven och lämna en stor bukett med blommor sen ladda jag om till att orka dopet som skulle hållas för mitt barnbarn. när vi kom till kyrkan kändes det obehagligt för när jag var där sist så var det på min dotters begravning, prästen sa att vi är samlade här för att döpa lilla elvin i dag och det är inte så länge sen vi var samlade här för denise,,,, och då brast helevetesångesten fram jag grina och hulka och ville spy där jag satt.. att denise har sett fram emot dopdagen för hon skulle ha varit gudmor,,, tårarna spruta ännu mera..ja vad säger man det var nåt fint som samtidigt var så hemskt två personer som jag älskar högt men den ena finns inte mera...

sen kom morsdag, jag börja må dåligt redan veckan innan, för denise var det enda barnet som alltid hade gåvor till mig. hon hade ett kort eller en nalle  eller nåt annat litet men hon hade alltid gåvor till alla. och hon var bara 15 år. hon älskade alla i sin närhet och visade det med gåvorna. jag grät för att jag inte skulle få några mer presenter, jag grina i sju dagar över det. det är ganska märkligt hur förståndet förändras vid kris.

sen satt jag med min granne och sa att fasen jag måste ge denise pengar så hon kan handla examenskläder, och så slog det mig att hon finns ju inte mera. svalde min egen spya för att det gjorde så ont att inse att hon är inte här. och hur van man är att alltid haft någon vid sin sida.

hur lång tid tar det för en hjärna att acceptera att man förlorat sitt barn?

när lulekalaset drog i gång var jag där och promenera, jag såg alla glada ungdomar och tankarna for direkt till denise, tänk här gick hon förra året, här mötte jag upp henne, undrar vilka kläder hon skulle ha valt till vart och en av kvällarna? hjärnan kollapsa. jag fick ett tunnelseende kunde inte focusera på nåt, jag köpte öl och hiva i mig.




detta är ett kort som är taget då denise skulle ha fyllt 16 år 8/5





här är det på kvällen den 8 maj




Här är gravstenen hon fick, jag köpte den i finland, och var och hämta den själv med släp för jag orkade inte vänta på deras leverans. jag fick nog. men det gick bra. kyrkogårdsförvaltningen ställde ut den samma dag.



Denises syster skrev texten längst ner på stenen.