borjaalskalivetigen

Känner mig så jävla ensam, känns som om jag ska bära allas ok varför förlora jag min dotter och varför, varför fick just ett av mina barn hjärnblödning? Varför måste jag omges av personliga assistenter? Visst jag är så tacksam att min son har fått beviljat assistans men det inkräktar på min privata svär. Jag kan inte gå runt i trosor och prutta och det känns hemskt och vänder man på problemet så skulle jag inte vilja vara utan hjälpen eller ville.

Sen känner jag mig såååååå sviken av mina vänner, visst jag orkar inte ta mig iväg det är enklare att vara hemma då jag har alla hjälpmedel här.. Jag har ingen som ringer eller hälsar på, jag är utkastad ur den gemenskap jag en gång hade med mina vänner, jag har gråtit floder över detta och idag är jag tom. Känner bara att hoppas inte ni drabbas av sorger på olika plan i livet.. Jag kan trösta mig att mitt liv är så nära en sanning man kan komma jag söker inte en massa saker, jag jämför mig inte med grannar, jag tröstar inte mig själv med hundar, bilar, resor och andra materiella saker. Och ständigt gå och oroa mig om vad grannar anser, tur att jag har insikt. Pengar gör ingen lycklig, resor kan vara trevligt för själen men man skyller inte på att barnen behöver dem.

Nu är jag bitter också så jag lägger ner mina åsikter om vänner och deras val men jag är ledsen för att de lämnat mig då jag inte orka hålla kvar..

nu är det jag Victor och ville och assistenten sen hoppas jag få lite tid med mig själv så jag har möjlighet att träffa en man