borjaalskalivetigen

ja idag fyller barnbarnet 1 år hipp hipp hurra...samtidigt så är livet rätt kasst just nu. har varit på brottsofferjouren och pratat och ska dit i morgon också, det händer så mycket i mitt liv just nu så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Det är så bissart, så jag tror att det är ett påhitt alltihopa och ju mer jag gnuggar ögon desto mer sant är allt.

Mitt ex har gjort allt en människa kan göra mot en annan människa som handlar om att bryta ner..men han verkar inte inse det han gör eller så är det så jävligt så att han gör allt medvetet, han har en kraftig beteendestörning. Jag har aldrig varit med om värre övergrepp än det han gör mot mig. jag har aldrig blivit så kränkt av någon annan person som jag blivit kränkt av honom. sen alla miljoners miljoners telefonsamtal som bara handlar om honom, hur mycket han älskar, att be om förlåtelse, vill att allt ska vara bra mellan oss... hur fan tänker man då? är denna man vid sina sinnes fulla bruk?

jag kan inte begripa hur man är fostrad, när man gör på detta sätt. eller handlar det om fostran, jag tror inte det, det kan handla om störningar i beteendet, jag har kollat med hans andra flickvänner och de säger att han var likadan, maktgalen, skulle ha full kontroll över mig, tycker att jag har ett sunket kommunaljobb med skitlön, säger han som inget jobb har!! kallar mig för hora och angriper mig om mitt utseende.. ja detta är bara små små delar i vad han sysslar på med.

Mitt ex vanhedrar alla mina vänner att de utnyttjar mig och är dåliga, de lurar i mig allt ont om honom. ja han manipulerar hela min omgivning. han ringer runt till mina vänner och berättar om att jag varit otrogen mot honom, att jag är ond, att om jag inte hade varit så arg hade han aldrig börjat dricka..

han vanhedrar mina bröder som var och hjälpte mig i januari då de tog tag i simon och ifrågasatte hans onda beteende mot mig. nu ska han hämnas på dem.

ingenting av det han har valt att gära är hans fel utan det är mitt fel, mina vänner, min dotters pojkväns, mina bröders fel. Ja nu anklagar han tom "min nya pojkvän" som i praktiken bara han själv uppfunnit, ( för jag har ingen ny pojkvän)  ja det är alla andras fel men inte hans. Jag fattar inte hur man är funtad och sen fattar jag inte hur fan jag valt honom!! 

jag fattar inte hur jävla sinnessjuk en människa kan bli, allt han äger och har finns i mitt garage, tänk hur snäll jag är att han får bruka mitt garage till sina tillhörigheter, han har ingen bostad, snart inget jobb för firman försätts i konkurs och ändå sitter han och trackar ner på mig!! han kommer att gå i personlig konkurs och han beter sig som ett rövhål och ändå är det mig det är fel på? hur kan det komma sig?

Det enda misstag jag gjorde var att jag mötte honom och var så jävla naiv och blåögd. och den läxan kommer jag sent att glömma detta är en lärdom för livet.... och den kommer jag nog aldrig att glömma bort detta helvet som knappt går att bli av med. han förpestar hela min tillvaro. Han besudlar allt han kommer i kontakt med.

kanske på fredag får jag till ett besöksförbud, som innebär att han får inte ringa mig, inte smsa mig inte komma inärheten av mig och jag får inte prata med honom heller. då kanske det infinner sig någon slags ro. men man vet aldrig hur han reagerar på detta. det kan blir värre och det kan bli bättre men det är 50 - 50.

men man får ta en dag i taget och hoppas på en ljus framtid. Det är allt man kan göra just nu.

jag har underbara vänner som jag kan ringa till, detta tär säkert på dem för alla står så maktlösa inför det som händer just nu. ingen kan ju göra mer än lyssna. Detta är min kamp min djävulska kamp mot den onda. och jag hoppas att jag har tillräckligt med energi för att orka rida igenom denna mardröm.

ja tiden bara rinner iväg, men samtidigt står allt stilla, idag är en sorgdag. Hur kommer man vidare efter en sån här katastrof? när ska man som alla säger gå vidare? i vilket skede går man vidare? jag tycker att man kämpar varje dag med att tänka intensivt eller inte tänka alls. jag har till och med börja läsa bibelcitat för att finna sinnesro. men inte ens de vackra orden ger mig ro. jag kan inte förstå varför detta drabbade min unge, jag har tänkt mycket på varför hon fick börja ett år tidigare i skolan, om jag inte flyttat hit och dit. om jag bara.....så kanske hon hade levt idag.

Men ingenting hjälper, sen säger alla att det kommer nåt gott ur all sorg, ja vad kan det vara, att jag förändrats totalt i mina tankar och åsikter, Det som var viktigt förr skiter jag i idag. och sånt jag tycke mindre om förr det värnar jag mer om idag. men är det nåt gott? att man ska lära sig tänka annorlunda, om jag fick behålla min flicka så skulle jag vara tankelös om det behövdes, jag skulle uppoffra mitt liv för henne. men allt är försent. jag kan inte göra ett smack. Det är bara att rida ur varje strom av sorg på bästa sätt.

Men det är ett så stort tomrum i min själ och jag kan inte fylla den med nåt. Det kommer alltid saknas nåt i mitt liv och det är mitt vackra lilla barn hur kan man någonsin fylla hennes plats med någonting annat? Nej det kommer aldrig att gå, det kommer alltid att gapa ett stort hål som gör svinont. och jag kan inte bedöva smärtan med nåt.

jag var inne på saras och malins blogg och läste det de skrivit om min lilla tös, det värmer ihjärtat att andra älskade henne också, att man sen har någon att dela de fina minnena med. om den dagen någonsin kommer. ibland är det så svårt att prata om henne för halsen tjocknar och bröstkorgen knyter sig och man vill bara skrika rakt ut, få ut sin smärta.

Detta gör så jävla ont. och jag funderar hur mycket tårar producerar man i en livstid? jag tror jag har förbrukat alla mina livs tårar. och de tar aldrig slut. Jag försöker leva på "som vanligt" men hur kan någonting bli som vanligt när det inte är som vanligt?

ingenting är som vanligt, jag skrattar men det är inte som förr, jag ler men det är inte från hjärtat, jag lever men min själ är tom. jag äter mat men jag svälter, jag sover men jag är trött, Det verkar som om mitt "nya liv" ska vara fyllt med tårar , smärta, en ingentingkänsla. ett stort stort tomrum. jag går mina promenader men sen sitter jag och funderar hur kom jag tillbaka? jag har bara gått utan att tänka.

prata med kim idag om årsdagen och om julen, detta är mitt största dilemma, hur jag än tänker kommer jag inte på nåt klokt. jag är bara som ett flipperspel försöker att undvika den tanken men denna dag kommer förr eller senare det går inte att fly. Men det är mitt enda alternativ att fly från skräckdagarna.

Hur ska man få ihop en tillvaro när en kär person saknas? De där jävla köttbullarna och hennes sista ord, ät inte förrän jag kommer hem. ni får inte börja äta utan mig.. Hur fan ska man någonsin få i sig nåt för jag väntar ju på henne än!!

Jag har kvar hennes nya julklänning och den röda diademet med en tomteluva på som hon köpte förra året, hon hann tyvärr inte använda den klänningen och diademet. Mitt barnbarn fick ha diademet på huvudet och sen hängde jag upp den i granen,, men tror du att jag kommer att orka denna jul? när jag blundar ser jag hennes klänning, hon hann inte ens ta bort prislappen från klänningen. FAN vilket slut.

detta är en bitter kamp, mellan livet eller sorgen, smärtan, lidandet hur ska man sy ihop ett liv? ja jag kan inte svar på det för jag hittar inte vägen ut ur den mörka hemska sorgen.

ja detta var dagen små tankar om det lilla och det stora.....

Idag har jag varit på min dotters grav och tänt nya ljus, täckt rosorna med bark och granris, det är så sorgligt hur allt slutade, jag har så himla lätt för tårar, tårar som flödar för min dotters skull. saknaden tror jag aldrig någonsin kommer att gå över, det gäller bara att orka leva lite lite varje dag men den smärta och ångest jag bär får man leva med. Det är varje förälders mardröm att förlora ett barn. Mitt liv har varit ett stort kaos sen 23 dec och jag har inte än kommit underfund med hur man ska gå vidare med sorgen, jag försöker att finna några få glädjeämnen varje dag för att genomlida denna dag. Men hittills har jag aldrig haft en jätte glad dag. jag har haft bra dagar och jävligt, jävligt dåliga dagar.

de sämsta dagarna har jag legat och vridit mig i ångest och gråt, inga piller i världen hjälper mot denna vånda, man får bara följa ångesten och hoppas på att den klingar av på en liten liten stund. de värsta ångesattackerna har varat 7 timmar. sen är man helt slut, hjärnan är kollapsad. då sover man i timmar. och försöker att få i sig näring,
Det som är så svårt med sorgen är att få i sig mat, ångesten är där i halsgropen och pockar på, det går att svälja men sen är det stop. så när det är bättre dagar sitter jag och vräker i mig mat,

mitt ex har ringt 105 gånger i helgen jag har inte kunnat ha på ljudet på någon av mina telefoner. jag har varit isolerad, jag kan ringa ut men ingen har kunnat nå mig pga ett jävla fyllo. nu den 29 sep har simon druckit i 2 månader. samtidigt så är det någon som sitter och berättar för honom om vad jag gör och detta gör mig jävligt nojjig. och det är otroligt dålig stil att sitta och berätta till någon som är som han. Han har gjort sitt val i livet varför ska han lägga sig i vad jag sysslar på med om dagarna. jag är ledsen på en person som jag inte vet vem det är.

jag har också lyckats sluta röka, jag tar en dag i taget med det. jag inser att jag kan inte röka och snusa och äta piller. så jag slutade med ciggen. jag är ganska nöjd med det. jag tänker inte vara maktlös inför ciggen.  jag behöver återfå mitt förstånd och detta är ett steg i ledet mot att återta mitt sunda förnuft.

Hej allihopa
det har varit en besvärlig natt, jag hade  väldigt svårt att somna men till slut somnade jag med tv:n på. men jag vaknade som i en dröm att sovrumsfönstret var på vid gavel! jag fatta inte vad som hände men jag flög upp ur sängen och börja stänga rutan, men jag fick motstånd, ju mer jag putta desto mer motstånd fick jag. till slut tog jag i ordentligt och smällde igen fönstret och stängde igen, precis när jag stängt rutan ser jag två armar komma in genom vädringsluckan som letade fönster handtagen, jag tog fönsterluckan och smällde över armarna på den som försökte ta sig in i mitt hem. till slut hörde jag jag vill komma in! detta var mitt ex. som förmodligen var stenpackad. fy fan vad han skrämde mig! jag tordes inte röra mig från sovrummet, la mig ner och vänta, så klockan åtta smög jag mig igenom lägenheten och tittade ut genom alla fönster om någon var där. men ingen var kvar..

jag ringde hit min granne och vi ringde polisen,, fan att jag inte ringde i natt... man ska göra så..simon har matringt mina telefoner med tre minuter i mellan varje samtal, jag kan inte ha telesignalerna igång för då blir jag tokig!!  har varit på polisstationen och lämnat in telefonen för tömning.  ja detta är hopplöst, får detta aldrig ett slut? jag känner mig så jävla liten i en stor stor värld. där det inte finns en gnutta hjälp att få. Tänk vad alkohol kan göra med en vuxen fungerande man.

tänk att detta hem ska göra mig trygg och säker men det blir ett fängelse där man får låsa in sig, och stänga av telefoner är det värdigt, vad har jag gjort? detta handlar inte om mig jag har inga problem men ändå är det jag som får lida mest. för att jag måste stå ut med detta.

Boel min präst ringde idag och fråga hur det gick, vad svarar man på det? nja det går upp och ner.. gör det det? för det känns som allt går ner inte upp, men det ska man väl inte berätta. ja man lurar bara sig själv.
Boel fråga om vi skulle ses, och prata om julen, ja julen, den har jag redan ångest över, julen innebär att mitt barn har varit borta i ett år, och sen ska man fira jul dagen efter. förra julen var ju grotesk!! Rent ut sagt, jag fattar inte att vi klarade av den överhuvudtaget, och sen ska man utsätta sig själv för denna tortyr varje år, hur är vi människor funtade egentligen?

Detta tär på mig otroligt mycket, jag våndas och orkar inte tänka på julen, måste prata med mina barn om hur vi ska göra, och jag våndas över det också, jag skulle kunna gräva ner mig i en djup håla och återkomma i januari, då tror jag att jag får sinnesro. undrar hur andra gjort för denise kan omöjligt vara det enda barnet som dött kring jul.

Så här sitter jag med sorg, med ett ex som har större problem än jag själv och sen oro över julen, hur ska man handskas med alla känslor, hur ska man få ett slut på allt elände? hur ska man kunna bryta mönster? Hur går man vidare? Vad fasen ska man ta sig till!!

Mitt liv känns som overkligt, ju mer jag tänker desto mer overklig blir den samtidigt som det är nu det händer det är som en låtsas värld i den riktiga världen. inte undra på att gråten aldrig tar slut, att ångesten pockar på, att det känns som om att man inte klarar nåt mer. Man blir paranoid, man är så jäkla rädd för skvaller, men varför detta handlar inte om mig, men ändå tar jag åt mig. varför gör man så?

jag vill bara ha tillbaka mitt riktiga liv, det liv jag hade före den 23 december -08 sen dess har ingenting, ingenting varit sig likt, Denises död har lett till att livet gick snett för så många. Men hur ska man ta sig ur detta, det är det som jag inte kan komma på. och det är väl därför som man lider så otroligt mycket.

jag hitta ett ordspråk eller nåt sånt där det står:

" Varför accepterar vi bekymmer som vi kan göra någonting åt?"

jag accepterar inte mina bekymmer men jag kan inte göra ett skit åt dem. jag står helt maktlös inför detta. det som händer är att jag blir isolerad, och kan ej andas i min egen lägenhet och det är här jag ska finna mitt sinnesro.

Mitt liv stinker idag, allt är skit och jag ser inget slut på detta elände
ge mig styrka att fixa detta. allt jag vill är att få ro.

Jag tror min sambo höll ett sken uppe efter packningen av sina möbler, han kämpa nog så hårt med sitt liv, eller mot flaskan så att hans ådror i kroppen höll på att spricka, för när han startade sen en fest drack han i en vecka, sen var han nykter i tre veckor och sen drack han i en vecka, jag vet inte vad som höll mig kvar, men nåt var det, i Januari -07 vart vi med barn, jag var så himla lycklig, över det lilla liv jag bar. Den 12 januari -08 börja han dricka igen,han hade en simpel anledning och for iväg, han svara inte i telefon, var och leta honom och när jag hittade honom stod han bara och skrek att jag var en hora, slyna, han hota att döda mig, att jag inte fick äta eller använda hans saker i vårt gemensamma hem. 14 jan kom han hem, berusad och gick an som en tupp, han puttade mig och skrek att jag bar på en horunge! att han inte vill ha med barnet att göra, jag ringde polisen de förhörde mig och tog in honom.

jag ringde soc om att få hjälp och stöd, men alla blev så förrvirrade över min situation så hjälpen kom aldrig. den 16 januari kom han hem och packa lite kläder, och for, dagen efter kom han till huset och skrek att jag skulle ut därifrån, han packa sin resväska och skrek att han skulle till tyskland min väninna som var hos mig vid tillfället chockades över honom.Han far till stockholm och är där 4 dygn. vid detta laget är man ett nervvrak, man sover dåligt man äter dåligt tänker tänker och ja,, man förlåter...

3 feb -08 får han sin nästa fylla, jag ser på honom att nu är han taggad, han riktigt sökte bråk, och skyllde allt på mig och sen for han, för att dricka,,,, den 6 feb var det inskrivning på mvc dit följde han och när han är nykter är det absolut inga fel på denna kille,  fortfarande omtänksam, snäll, vill strö rosor där jag går osv.

men den 12 februari när jag är i v 15 dör vår baby i magen, jag hamnar akut in på operation, och fick komma hem den 15:e. jag var otröstlig, jag var så himla ledsen, livet sög. och på lördagen började han dricka motgångar kan han ej ta. ju mer han drack desto mer skyllde han på mig att detta var mitt fel, att det var bara en horunge, att han ändå inte ville ha detta barn, tänk hur man kan bli när man har svårt med motgångar,, att fly in i en dimma och skylla på hela värden, att sitta där som ett ego....

simon drack i en och en halv vecka efter missfallet, och det innebar att när han dricker sticker han hemifrån, så  jag såg han inte alls dessa dagar, när han ringde så förolämpa han bara mig på alla sätt man kan förolämpa en människa på. sen hade vi en lugn period och han börja supa igen den 7 mars och då söp han i 10 dagar, vilken frustration här satt jag igen helt ensam, skamsen, orolig, jag det är tusen tankar som virvlar runt i huvudet. han är det största svinet i världen när han dricker.

sen höll han sig nykter mer eller mindre till maj -08 då braka helvetet lös, det gick så långt så jag packa ihop mina saker och jag och denise flyttade in till stan i en lägenhet, medan sambon drack svina, beskyllde, gapa skrek och var otrogen ja han såra mig på alla sätt man kan såra en annan person. jag var så jävla knäckt, och så jävla less på allt. och när allt far åt helvete för honom så drar han till stockholm och sen en finladstur med färjorna, han spelar bort och super bort alla pengar. han söp så han sket och spydde blod, han förolämpa sitt eget barn, han förolämpa alla i sin närhet. han blir som en terrorist när han får i sig sprit, han har en sjuttis som han dricker direkt ur flaskan, inga groggar alls. det är rena griserier som försigår. den 8 juli drack han sista gången då tog han hjälp av en alkoholteraupeft och åt antabus hösten var relativt lugn och alla mådde bra.

han tog ett återfall i oktober och det värsta är att han hamnar i samma läge som sist han drack, som ett äckligt svin är han. han är den värsta mytomanen när han förtär alkohol han tror han ljuger och bedrar mig, men det är han själv som han ljuger och bedrar, för jag kan han utan och innantill. han sitter på sin firma och dricker morgon till kväll, där tar han emot sina kunder och stinker som ett systembolag ur käften, fy fan vad man får skämmas, men varför gör man det? det är ju inte jag som är full, men det är så himla lätt att ta på sig en skam som inte är sin egen. denna fylla varade i 4 dar tack och lov, det tar sån jävla energi när någon gör så här.

DECEMBER 23

Denise hade avlidit på natten mot den 23 december, jag satt där i en svår chock, jag hade fullt upp med att få ihop en värld, som inte var begriplig för mig. jag vet inte vem som var hos oss men den personen sa att dricker han? för han lukta sprit,, men jag orka inte ta in det, där satt han och smögsöp när mitt barn har dött!! jag gick en runda i garaget och där fann jag hans flaskor undangömda lite här och där. men jag gav upp direkt jag hade inte tid med han utan jag hade fullt upp med att sortera det polisen, prästen och alla andra sa.


simon drack och drog till stockholm, och åkte sin finladsfärja gick runt och berätta att han förlorat ett barn, och därför dricker han,,han börja använda mitt barn som en anledning till sitt drickande..han ringde hem och grät att det var så synd om honom. och när inte det hjälpte börja han hota mig, kalla mig för barnamördare, att jag var kass morsa som inte tvinga denise att vara hemma. jag blev så jävla hysterisk att han super och sen skyller sånt här på mig... hur fan står man ut? tom veckan före begravningen drack han, han var bakfull på mitt barns begravning!! jag vägra att åka i samma bil som han , han fick inte sitta bredvid mig i kyrkan. jag var helt knäckt.

hur fan kan man stå ut med allt på en gång? och hur är man funtad som människa som står ut med allt detta, jag fattar inte, jag måste vara den som är sjukast av alla som står ut med detta.

vi sålde huset och jag flyttade till en egen lägenhet, och började inreda vi gjorde ett försök till men spriten tog han. och nu sitter jag i min lägenhet med tre katter och en hund. och jag har ett barn begravet och ett fyllo som vägrar ge upp. han ringer från morgon till kväll. hotar, grinar, ber, skriker, om varannat.

jag har aldrig kunnat bearbeta något, för att simon har tagit all min energi den jag borde ha fått lägga på min sorg och saknad efter denise

och samtidigt som simon drack börja även kim denises pojkvän att förtära alkohol och piller, han mäkta inte med det som skett.. han försökte ta sitt liv ett par gånger, han nervärdera sig själv genom att byta flickvänner som han bytte kalsonger, han spendera bort alla sina pengar. han fick sluta på sitt jobb, jag kim min älskade svärson förlorade allt tom sin heder medan han drack.

mitt liv bestod i att oroa mig över vad alla skulle ställa till med vem som kommer att dö först, jag höll på att oroa ihjäl mig. varje gång det ringde i telefon hoppa man till och tänkte nu har kim tagit bort sig. det gick så långt att jag bad till gud att han skulle få dö, så han kunde få sinnesro och ligga brevid denise. jag stod inte ut med att se denna härliga lilla kille förstöra sitt perfekta liv. men till slut gav jag upp och bad varje kväll att han skulle få sinnesro.

sinnesron kom men inte via döden, den kom via ett behandlingshem, dit kim skrev in sig på. jag tror inte jag varit så glad sen denise dog. tänk att lillgossen sökt hjälp mot sina missbruk, han kommr tillbaka till livet. jag började be om att han skull få styrkan att klara av behandlingen. varje kväll ber jag att han ska få styrka att fortsätta med det nya livet. det har nu gått sex veckor i hans behandling. och jag är så himla stolt över honom.

allt det jag skrivit om har bara varit skrapet på ytan, det har varit miljoner gånger värre, men det är så onödigt att se på det som varit. simon dricker än har inte slutat med alkoholen. men framtidshoppet är min lilla kim!

nu när jag ser tillbaka på 2008 så fattar jag inte hur jag överlevt, jag fick mitt missfall i februari, min lillebrors baby avled i april, min älskade hund dog 9 maj och denise mitt lilla lilla hjärta dog den 23 dec. sen har simon  och kim varvat med sitt missbruk, och jag lever! men jag vet inte hur jag klarat mig,, det är via mina barn alla mina älskade vänner och en enorm vilja från mig själv fast jag tvivlat.



detta är kim min lilla prins, som så tappert kämpar på med sitt liv bort från missbruk och förfall, jag är så otroligt stolt över denna kille. jag fortsätter att be för honom varje kväll om att behålla styrkan mot alkohol och piller. han lever som jag en dag i taget, och när det är jobbigt så tar man en stund i taget. det är allt man kan göra. älskad och förlåten...

Ja som många vet så är Denises pappa svårt alkoliserad, och hans liv är väl lite upp och ner alla hans handlingar påverkade mig och framförallt denise, sen separationen med honom -94 har jag varit tvungen att ha hemliga telefonnummer och jag har inte haft kontakt med honom alls om jag inte absolut varit tvungen till det. och när han inte fick tag i mig började han gå via Denise och detta påverkade henne, för alla barn vill ju trots allt ha en far, och hon försökte och försökte med en relation men den infanns sig aldrig. Hon blev bara besviken hela tiden. och detta påverkade nog henne starkt att ha en far som är oförmögen att älska tillbaka utan sitter helt fast i en annan kärleksrelation till en flaska. och det sved nog om detta det är så länge sen.

sen kort om min mor, jag vet inte riktigt när jag märkte skillnad på henne, men det var när mamma skulle sitta barnvakt för att jag skulle jobba natt, som hon skulle sova hos mig, hon kom dit redlös, jag var så chockad så jag sa ingenting utan for till jobbet, det var sista gången hon satt barnvakt och jag tror det var när denise var 6 år.. sen har hon varit berusad vid middagsbjudningar, jular, ja tom när vi hade bisättning för denise luktade hon alkohol. min mamma har magrat i vikt och föråldrats kraftigt de senaste 5 åren, hon som förr var så pigg och alert och var överallt, till att sitta hemma bakom gardinerna och smyghutta sitt vin. i april sa hon till mig när jag är på min kolonilott så kommer jag och ser din nya bostad och det har inte hänt än att hon passerat min dörr. Det är tragiskt att se sin egen mamma hamna under alkoholens makt, och dess förändringar den gör med en person. jag och min mamma har aldrig haft en nära relation, vi har inte kunnat prata, varför det blivit så vet jag inte, men det är så himla svårt. Att bara låta henne hålla på  med sitt missbruk, stör mig inte för hon är inte en störig person, och hon sköter ju om sig själv och sitt arbete, men man saknar ändå en mamma, för det är de som ska hjälpa en när man har det svårt. De ska finnas till hands men det är vinet som finns till hands,, ja detta livet är inte lätt men hon väljer sitt liv och jag hoppas att insikten kommer innan det är försent.

Men det som tärt på mig mest är min största kärlek i livet...

jag mötte honom i februari -06 jag föll som en fura för honom, han var så otroligt rolig, man kunde prata med honom, vi hittade på saker, han rulla ut en röd matta framför mina fötter. ja det kändes som om jag alltid känt honom. Men något i min magrop sa till mig att detta är inte allt, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.. vi flyttade ihop relativ fort, detta har jag aldrig gjort förr men jag tog risken för jag var så himla kär. Min dotter var så glad för hon fasta direkt för honom, hon följde honom överallt, och dessutom hade hon alltid önskat sig en lilla syster och det sa hon till honom första gången de sågs.

under våren var vi bjudna till en fest, och det var väl inga problem så han for tidigare hem och jag kom senare, när jag kom hem hade han lyft alla sina ägodelar i en stor hög i hörnet av ett rum, jag börja garva såg humorn i det hela och knäppte ett kort och smsa min vän och skicka bilden på hans påhitt, men det som var för honom att det var tydligen blodigt allvar och jag fattade ingenting!! han var som en rabiat råtta, skrek och gorma sent om sider så somnade vi, och på morgonen var han som en skamsen hund, han bad om ursäkt för sitt beteende och sa att han inte visste vad som tog åt honom. jag lät det vara,, snefyller kan väl alla ha eller?

´Ja mitt barn begravdes den 30januari, dagen efter fyllde jag 41 år, jag satt där och åt rester från minnesstunden. Det var hur hemskt som helst. jag kunde inte äta och inte sova. jag var som ett nervvrak, jag fattar inte hur jag överlevt dessa månader. så i april månad blev jag betrodd att få ta mediciner mot depression och mot ångest, livet förändrades lite grann. men när ångesten knackar på så är det alltid som vanligt. inga mediciner bemästrar sig på den, det är bara att hänga med och lida. För det är att lida, det finns inget annat ord för det. jag grinar, hjärtat bultar och vill ut, svetten lackar och magen vill bara vända sig ut och in, jag får inte i mig dryck eller mat, bara 100-tals cigg.  sen när ångesten klingar av så blir jag så trött så jag kan sova under två dygn och då händer inte mycket i mitt hem.

sen har jag kommit på mig själv att jag har blivit en riktig gris, jag glömmer att borsta tänderna, duscha kommer jag inte ihåg så det kan gå flera dagar innan jag kommer mig för att rengöra mig själv. Tänk att sorg kan göra en frisk människa så sjuk, så oförmögen att ta hand om sig själv. men samtidigt så bryr jag mig inte om det heller. jag lider alldeles tillräckligt av bara sorgen.


Tiden som kom gick ut på att springa på banken och dra ut kontoutrag fylla i boupptäckningspapper, minst lilla sak tog energi av mig, jag var helt slut bara av att åka in till stan. och sen satt jag och vänta på att våren skulle komma så hennes sten skulle komma.

Det var ett snörikt år, jag fick skotta en hel del på graven jag låg där i snödrivan och grina och skrek att varför måste jag skotta här hon kan komma och skotta själv, jag var så energi lös och att skotta graven tog verkligen udden av all kraft, jag kämapa på med skottningen och ibland när kim var med så skottade han, jag stod på knäna och rensa snö från ljusen och blommorna det blev som en fixering, jag kan inte låta bli för det är ju allt jag har nu, en grav att sköta om och jag vill att den ska vara perfekt. och jag fick börja gå hos en kurator och en sorgegrupp på tisdagar i kyrkan. Det är skönt att prata om det som hänt men jag hade önskat att jag aldrig hade behövt vara med om detta.

jag ringde tandläkaren och avboka Denises tandläkar tid. Jag sa att jag ska avboka denises tid för att hon avlidit, och kvinnan i luren sa men då ska vi boka en ny tid, nej sa jag hon har avlidit, kvinnan blev paff och sa bara hej då . jag satt där länge med luren i handen och tänkte vad hände?

den 27 februari tog de bort begravningsblommorna från graven... jag sörjde tom det. sen var råddjuren där varje natt och åt upp de blommor som vi lade där, jag var hysteriskt ledsen för att ingenting fick jag ha ifred, jag hade inte en tanke på att de hade nog svårt att finna föda vid denna tid, jag tänkte mer på mig själv.

I mars kontaktade min dotter en tatuerare, som skulle tatuera Denise på armen, sagt och gjort så blev det av 21 mars-09 tatueringen gjordes av stewart francis från london. den blev så himla fin,, hennes ansikte på min överarm. nu hade jag den att bära för att minnas henne. men samtidigt river den upp mina gigantiska sår och den enorma saknad jag bär efter henne.

Mina känslor åkter berg och dalbana, förr var det ångest varje dag, sen kom dem en gång i veckan och höll på i tre dagar, och så är det än, jag har fått mediciner som ska ta udden av ångesten, men jag pallar inte att må så här jävla dåligt. jag får ingenting till att fungera. gör jag middag så pallar jag inte att göra mer den dagen. går jag en promenad så är jag slut sen, sitter jag framför datorn är hjärnan helt slut, tv orkar jag inte se på längre, jag kan inte läsa för att jag har ingen koncentration kvar. och sen fattar jag ändå inte vad jag läst. mitt minne finns inte kvar längre jag tjatar om samma sak om och om igen till folk, och det andra säger till mig det raderas när de börjar prata om något annat. jag har inte en chans och jag vet inte hur jag ska få tillbaka mitt minne.


jag skulle börja arbetsträna i maj, jag såg så fram emot det att få komma ut och göra någonting, men det jag hade förträngt var att mitt döda barn skulle ha fyllt 16 år den 8 maj, samt att min dotter ville hedra sin syster att ha sin sons dop den 8 maj. jag kollapsade första dagen på jobbet, låg i sängen i fyra dagar. i svår ångest , magen rasa, svettningar och jag grät så mycket att jag börja fundera hur tårar kommer till.

den 8 maj på morgonen for jag till graven och lämna en stor bukett med blommor sen ladda jag om till att orka dopet som skulle hållas för mitt barnbarn. när vi kom till kyrkan kändes det obehagligt för när jag var där sist så var det på min dotters begravning, prästen sa att vi är samlade här för att döpa lilla elvin i dag och det är inte så länge sen vi var samlade här för denise,,,, och då brast helevetesångesten fram jag grina och hulka och ville spy där jag satt.. att denise har sett fram emot dopdagen för hon skulle ha varit gudmor,,, tårarna spruta ännu mera..ja vad säger man det var nåt fint som samtidigt var så hemskt två personer som jag älskar högt men den ena finns inte mera...

sen kom morsdag, jag börja må dåligt redan veckan innan, för denise var det enda barnet som alltid hade gåvor till mig. hon hade ett kort eller en nalle  eller nåt annat litet men hon hade alltid gåvor till alla. och hon var bara 15 år. hon älskade alla i sin närhet och visade det med gåvorna. jag grät för att jag inte skulle få några mer presenter, jag grina i sju dagar över det. det är ganska märkligt hur förståndet förändras vid kris.

sen satt jag med min granne och sa att fasen jag måste ge denise pengar så hon kan handla examenskläder, och så slog det mig att hon finns ju inte mera. svalde min egen spya för att det gjorde så ont att inse att hon är inte här. och hur van man är att alltid haft någon vid sin sida.

hur lång tid tar det för en hjärna att acceptera att man förlorat sitt barn?

när lulekalaset drog i gång var jag där och promenera, jag såg alla glada ungdomar och tankarna for direkt till denise, tänk här gick hon förra året, här mötte jag upp henne, undrar vilka kläder hon skulle ha valt till vart och en av kvällarna? hjärnan kollapsa. jag fick ett tunnelseende kunde inte focusera på nåt, jag köpte öl och hiva i mig.




detta är ett kort som är taget då denise skulle ha fyllt 16 år 8/5





här är det på kvällen den 8 maj




Här är gravstenen hon fick, jag köpte den i finland, och var och hämta den själv med släp för jag orkade inte vänta på deras leverans. jag fick nog. men det gick bra. kyrkogårdsförvaltningen ställde ut den samma dag.



Denises syster skrev texten längst ner på stenen.

Jag och min familj tog kontakt med en begravningsbyrå, vi valde kista, blommor, annons, boka begravningsdag som vi valde att ta den 30 Januari då det var hennes dopdag för 15 år sen.




Den 5 Januari var jag på bårhuset för Denise skulle kläs på, jag valde strumpbyxor och en svart ärmlös klänning med en shalett över axlarna och det valet var enkelt för att hon skulle ha haft dessa kläder på nyår när hon och pojkvännen med familj skulle fira nyår, jag ska säga er alla att det var hemskt att klä på sitt döda barn som låg där kall och orörlig,  jag kände, att nu svimmar jag då tog vi paus, jag ville klä henne själv för att jag har fött mitt barn och klädde henne då och nu så var det den sista gången som jag kunde göra nåt mer för mitt barn. Och därför så fick ingen annan klä henne än jag. jag fick ett brythalsband av byrån där Denise bär ena halvan av hjärtat och jag bär den andra halvan. Till sist tog orken slut och det svartnade för mina ögon och jag föll...

den 6 januari fick jag se var Denise skulle ligga på kyrkogården, jag for dit med mamma och vera jag ville ha deras råd, men jag kände i hela mig att här vill inte jag lägga min dotter till hennes sista vila. Det skrek inombords att detta är ett mörkt och hemsk plats, nej hon kan inte ligga här!  jag grät floder över att jag ville inte att hon skulle ligga där.

7 jan ringde kyrkogårdsförvaltningen och sa att jag kan inte lägga mitt barn på den erbjudna platsen, men han sa att det finns inga gravområden öppna just för tillfället, jag fråga efter en mansplats, 2mansplats, 4 mansplats och svaren var nej. jag sa då att hon får ligga kvar där hon är för jag vill inte ha henne därnere ( platsen hon skulle ligga på var långt ner i ett hörn i slutet av ingenting) jag fick panik, och fråga om någon ångrar sig kan jag bli erbjuden den platsen, mannen svarade lugnt, ja det är sällan folk ändrar sig här. alla som kommer hit behöver en plats. jag sa att jag behöver mer tid att tänka, för just då kunde jag inte tänka alls.

8 januari ringde de från kyrkogårdsförvaltningen, och bad om ursäkt, de hade glömt att de hade ett ytterligare ett gravområde öppet som de inte har använt på länge. jag fick komma dig omgående för att se den nya platsen. jag kastade mig in i bilen, jag körde förbi kyrkogårdsporten 50 m. svängde höger körde 3 meter och till höger var det hennes plats. jag kollade in sjön, ån med en bro över, ett litet rött hus man såg hela kyrkogårdsområdet nära utgången platsen hon skulle få hade små rönnträd precis så att det skulle ge lite skugga över platsen på somrarna det var söderläge. detta var platsen mitt barn skulle få till sin sista vila. jag var så himla glad så att jag grät.

De nästkommande dagarna hade jag bara en massa praktiska saker att ta hand om, försäkringskassan för jag skulle inte ha mer underhåll eller barnbidrag, till skolan om försäkringen, till mitt egna försäkringsbolag, till boupptecknaren, till banken så de kan skicka papper på alla hennes konton och tillgångar. jag det är sjukt mycket att reda ut när en 15-årig flicka plötsligt rycks bort.  Och i detta moderna samhälle skulle det behövas någon som hjälper en med allt detta, vet ni hur det känns att stå på banken och förklara situationen ångesten påckar på och kroppen skälver av sorg och sen till slut bryter man ihop. och så var det varenda gång jag skulle göra något.

12 januari så var det dags för en bisittning, jag hade bjudit in släkt, vänner och Denises vänner och pojkvän att se denise i kistan och ta farväl. vi var en mindre skara människor som tog god tid på oss att se känna och sörja en älskad liten flicka. de hade med sig brev, foton, nallar, smycken små minnessaker och jag skickade med en julklapp som hon aldrig hann öppna den skickade jag med så hon kunde ha med den dit hon for.

Dagarna under denna vecka tillbringade jag med att söka gravsten för runt i norrbotten och letade, men hittade ingenting, jag var frustrerad jag ville ha nåt speciellt till mitt barn. då sa min lillebror att åk till finland och se där, de hade nyligt varit där och köpt en gravsten till sin lilla baby som dog i april samma år som Denise dog. vi for till finland och tittade och där fann jag precis det jag ville ha jag var så himla nöjd. stenen var så praktfull. Min flicka skulle ha det fint.

17 januari prästen kom hit för att planera begravningen, nu kom mitt sista val ska hon jordbegravas eller kremeras? hur fan kan man ta ett beslut som man kan stå för sen? jag fick ångest och börja kvälja och spy. jag klarar inte sådana här beslut varför måste jag göra det? jag frågade mina barn vad de ville. men jag kunde inte få ett svar av Denise. jag visste inte vad jag skulle välja, hur kan man välja åt sitt barn? Boel pratade om de bägge alternativen lugnt och sansat, men det jag hörde var att denise multnar bort och näringen gör så gräset är grönt så att blommorna blommar osv och det lät så himla vackert. ja  tänk att hon är i blommorna och i gräset och  i rönnen där bredvid, det gav mig ro i kroppen. och att ha jordfästning så kan man begrava vintertid, och det går inte med kremering utan då får man vänta till juni innan gravsättning och det ville jag inte! jag tänkte tillbaka hur de andra i släkten är begravda och då föll alla puzzelbitar på plats. Det var en skön känsla. Att få sinnesro.

19 januari var det bisättning igen för pappans anhöriga och vänner och några av Denises vänner. Det är lika känslosamt att se henne varje gång och nu börja jag känna pressen av att nu är min och Denises dagar räknade då jag kan känna på henne röra hennes hår hålla hennes hand, Nu snart kan jag inte göra det längre. vilken ångest att räkna ner dagar tills man aldrig mer kan känna hennes hud eller hår. jag kräktes över tanken på det, jag fattar inte hur man kan börja leva livet igen efter nåt sånt här, hur får man ihop sitt liv igen?

allt jag gjort i mitt liv är en puzzelbit en puzzelbit för varje barn, varje handling, varje val är en puzzelbit mitt stora puzzel var ganska klart. och så går mitt barn och dör och alla dessa puzzelbitar faller isär och hamnar upp och ner och vissa försvinner för gått och hur ska jag få ihop detta puzzel? för vissa bitar är ju borta!! som jag aldrig kan fylla igen det kommer alltid att vara ett tomrum där. hur mäktar man med det? Det vet bara en mamma eller en pappa som förlorat ett barn. ingen annan kan ana eller förstå.

jag körde förbi gravplatsen då och då och plötsligt såg jag ett vitt kors där det stod Denise Markström på, jag tappade andan. Tänk att se ett kors med sitt barns namn det hade man aldrig förväntat sig i detta livet. det skulle ha stått mitt namn, för det är tänkt så att föräldrarna lämnar sina barn, inte att barnen dör före sina föräldrar. livet är så orättvist! varför mitt barn? kunde det inte vara någon annans barn. varför?

25 jan var jag och familjen på gudstjänst där de tände ett ljus för varje nytt barn som döpts och ett ljus för varje människa som avlidit och denna dag skulle de säga mitt barns namn och tända ett ljus för henne. jag grät och snora där i kyrkan jag kunde inte hejda mig, jag ville bara skrika ut min ångest och vånda. Fy fan vad jag hatar gud för detta. jag var rent ond på att han tagit mitt barn ifrån mig. Hur kunde han göra så?

29 januari jag och barnen var och tog ett sista farväl av denise i kapellet, ja nu var det den sista dagen som jag kunde känna på mitt barn, tänk jag kommer aldrig att se henne mer, jag kommer aldrig att känna hennes hår, eller kunna smeka hennes kind aldrig mer krama henne, detta var den sista dagen då jag fick se mitt barn. jag ville bara dö med denise, hur mäktar man med denna vetskap? att nu är det sista gången....

30januari åker vi till kyrkan där hon är döpt för 15 år sen just denna dag. jag ser kistan med de vita blommorna på, ja hjärnan är överhettad av all press och stress, där i ligger mitt barn som jag ska följa till hennes sista vila. jag ser blomster budet som fäster fast blommor på kistan och plötsligt slår det mig en tanke, tänk om det är fel person i kistan? jag fick förlamning i hjärnan sökte upp mannen från begravningsbyrån och sa vad jag tänkte han sa lugnt till mig, vi ska se att det är hon, han gick fram till kistan och öppnade locket och där låg hon! Mitt älskade lilla barn, jag kände på hennes kind och på hennes hår en sista gång och pussade hennes panna för den allra, allra sista gången. Sen stängde han kistan och låste igen den och gav mig de två nycklarna.

Han gick och öppnade kyrkdörrarna människor jag aldrig sett kom in, ungdomar lärare både gamla och nya, vänner, släktingar arbetskamrater, chefen ja kyrkan var nästan full, tänk vad älskad hon var! Det var massor av blommor vid hennes kista, hennes dopklänning hängde vid dopfuntet som påminnelse om att hon döptes denna dag för 15 år sen just här där vi stod i denna stund,

folk kom fram till mig och beklaga sorgen, mina ben bar mig knappt, jag hade inga ord att säga det fanns inte nåt jag kunde säga som jag kände i denna stund, jag ville bara springa ut så att allt detta skulle försvinna, jag ville vakna ur denna hemska mardröm. kyrkklockorna började ringa och tårarna började med det, vi hade valt dessa psalmer:

nr 289 guds kärlek är som stranden och som gräset
nr 791 Du vet väl om att du är värdefull
nr 190 bred dina vida vingar

Musikstycken som vi valde
wilmas tema av s nilsson
tears in heaven av eric clapton
sista brevet hem

solosång med en underbar person som heter viktor boman han sjöng
håll mitt hjärta
you raise me up

kajsa läste denna dikt och hon ska ha eloge för att hon mäktade med detta.

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
jag är jag, och du är du. Allt vi var förvarandra det är vi fortfarande.
skratta med mig som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting.
var med mig, le med mig. tänk på mig. låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.
döden är ju bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig.
jag väntar på dig, för en kort stund.alldelses i närheten. Allt är bra.

jag var så sorgsen i kyrkan, det går inte att beskriva i ord, jag grina bara rakt ut, kunde inte hejda mig, min lillebrors sambo som också förlorat ett barn kom och satte sig bredvid mig och smekte mig på ryggen. Det kändes som att detta är slutet. jag har minnes luckor från kyrkan, jag hade sån panik, över detta att begrava sin lilla flicka. Men det var mycket mycket vackert, jag hade inte kunnat göra någonting bättre än det jag redan gjort för min dotter. tänk att se sina nära och kära bära ut min flickas kista ut ur kyrkan det är mäktigt. De placerade henne i den grå bilen. vi for i karavan den lilla biten till kyrkogården. Mina nära och kära bar kistan till gravplatsen och där stod folkmassan, jag fick panik det var så mycket folk runt gravplatsen jag såg ingenting, jag ville bara vara nära där mitt barn skulle vara. jag såg hur de hissa ner henne försiktigt.  sen välsigna prästen denises grav och vi började lägga ut blommor, denise fick så himla många blommor med sig in i graven. och ovanjord var det fullt av de vackraste blommor man kan tänka sig. och där stod jag igen och såg det vita korset där mitt barns namn stod.

Jag hade nyss fått reda på via polisen i luren att Denise har avlidit, jag bara skrek, polisen ville hålla kontakt med mig till de anlände hem till huset, min väninna som jag ringde till tidigare kom in genom dörren, jag gav henne luren och gick till köket jag såg genom fönstret att sambon och två polismän kom mot huset. Jag var så desperat jag ville inte höra mer, om jag inte får höra mer så har detta aldrig hänt.

Polisen kom fram till mig och sa att de hittat en flicka som är ca 15 år och att hon hade blå jeans och en röd skaljacka men att de ville ha ett foto på henne. För att jämföra bilden mot flickan på bårhuset. Med ett dödsbesked som dunka i huvudet så skulle jag hitta ett foto på min unge!! det var totalt tomt i huvudet, jag lyckades finna hennes skolfoton som togs i oktober och frågade om de ville ta med det stora fotot ( jag tänkte så de inte tar fel, så de kan se att det inte är hon.) Polisen sa att han behövde bara det lilla. och jag fråga men hur ska du se att det är hon, och han sa att det gör han. Då insåg jag att hon är igenkänningsbar.

Polisen frågade om igenkänningar på henne, piercingar eller så,, jag sa att hon har hål i öronen och i näsan, och att förr hade hon i naveln och i läppen men de muta jag bort med pengar. Att hon hade ärr på höger arm. Men jag kände inom mig att jag måste ringa min mellandotter och höra, hon blev förvirrad av frågan, har din lillasyster en piercing nånstans, nja sa hon hurså? jag förklara hur viktigt det var att hon sa som det var och hon sa att hon piercat naveln. jag sa att någon kommer och hämtar er hit.

Jag letade desperat efter tecken för att det inte skulle vara hon. Men alla tecken hittills stämde in på mitt barn!! Polisen for iväg med fotot, och jag vanka av och an och ska jag vara uppriktig så vet jag inte vad som hände medan jag vänta på att de ska komma tillbaka.

Polisen gav mig ett svart diadem i plast, hennes guldring som hon fick av mig när hon konfirmerade sig, hennes förlovningsring samt hennes pojkväns id-kort och bankomatkort . De bekräftade att det är hon, men i min hjärna skrek det bara hon kan ha lånat ut sakerna till sina väninnor!!  jag kände hur livet rann ur min kropp. Jag kände att nu vill jag dö!! Jag orkar inte detta!!

Polisen var och hämta min dotter och hennes familj och de hade fått beskedet hos sig när polisen kom och skulle hämta dem. eller nåt sånt..allt är så himla diffust,, vi satt i soffan jag sambon, min väninna, mitt mellanbarn och hennes familj då vi fick höra att detta kommer att bli tufft, detta kommer att ta lång tid att bearbeta, det kommer att vara som en berg och dalbana och pratar ni inte med varandra kommer det inte att gå bra..Polismannen var otroligt konkret och sanningsenlig i hur detta skulle kännas samt hur det kan gå om man inte börjar sörja på en gång. Nån läkare kom hem till oss och bekräfta att mitt barn dog direkt, hon hann inte känna smärta och hon led inte. Jag var så himla rädd att hon led, att det gjorde ont men jag kan bara lita på vad denna man sa till mig, men en moders oro går inte att sudda ut så lätt.

Sonen hämtade vi lite senare pga att han har autism och jag ville inte rucka på tiderna vi sagt ( han skulle nämligen följa med min sambo till jobbet och skulle bli hämtad sju) men vi hämtade honom sex, han kom in i huset med arbetskläder och hela huset var fullt i folk, jag tog upp honom på övervåningen och sa att denise har dött. Han skrek rakt ut, nej nej det kan inte vara så, han fråga om vi skämta nä, tyvärr min son så gör vi inte det. Pojken stannade kvar en stund med min sambo medan jag gick efter telefonen för att ringa efter pojkvännen, han svara inte, jag ringde hans mamma. och sa som det var att denise är död , din son måste komma hit, jag tänkte mig inte alls för, jag var chockad och sa bara rakt ut det jag själv fått höra. jag gick i en dimma, ringde min mamma som var bortrest över jul. När hon svara sa jag till henne att hon måste komma hem för denise är död, mamma sa att hon skulle stärka sig och att hon skulle ringa mig sen, Mamma hamna i chock och förstod inte vad jag sa.

Nånstans här hade det gått ca fyra timmar och vad minutrarna fylldes med vet jag inte..min svärson och hans föräldrar kom, alla grät och kramades, pojkvännen gick av och an och kasta saker. Han led av svår ångest. jag plocka fram ljus och tände dem för Denise tog fram förstoringen på henne och ställde fotot på bordet, sen tog jag hennes konfirmationskort och satte den på spiskanten. med ljus som brann.  jag gick som i slowmotion och hela världen snurra fort fort medan min själ stod helt stilla. Jag hade så svårt att förstå vad som hänt? varför kom hon inte hem? Nån ringde till mitt jobb och sa att jag inte kommer dit kl 08,00 att det är dödsfall i familjen.

Det snurra tusentals tankar i mitt huvud, och samtidigt var det helt tomt. Jag grät, grät och grät, jag kände att detta mäktar jag inte med, hur ska jag ta mig ur detta?  jag fick en snabb tid på vårdcentralen jag satt  där mittemot läkaren och försökte få fram att mitt barn har dött för sex och en halv timme sen. jag vet inte hur läkarbesöket gick men jag fick ett läkarintyg där det stod svår chock dottern dött i en tågolycka. Jag ringde min bror och fråga vad han gjorde, han var på jobbet, jag sa att ring mig direkt när du slutat jag vill att du kommer hit sen, det är viktigt. vi la på luren jag försökte ringa den andra brorsan men inge svar eller om jag inte ringde alls. jag kommer inte ihåg. Men min lillebror ringde till den andra brorsan och sa att syrran lät så konstig i telefon, har det hänt nåt? så de beslöt sig för att ringa mig igen. jag sa att de skulle jobba klart sina timmar och komma sen. men han gav sig inte och då brast det för mig och jag bara grät till min lillebror, jag sa att denise mitt lilla barn har dött inatt. De avslutade sina skift på en gång och kom med sina familjer till mig.

I nåt läge under dagen ringde jag bårhuset och pratade med Sune, han hade tagit emot Denise på natten, jag fråga om jag får se henne? Han förklara att hon skulle ner till Umeå för obduktion och att man får inte ta på henne eller se henne för att de första som ska röra henne är de i Umeå. jag grät, jag fick inte se mitt barn! Jag har alltid fått bestämma när jag ska få se mitt barn men nu skulle jag inte få se mitt barn!
Hon skulle ner till Umeå den första vardagen efter jul alltså den 29 dec 04,00 och de sa att hon är tillbaka kring 20,00 samma dag och då kunde vi konsultera om att se henne, men jag sa att jag ska se henne och ingen kan stoppa mig!! nu är det mitt på dagen den 23 dec och mitt barn får ligga på ett bårhus över hela julhelgen, det är ju 7 dar! Utan mitt barn! Sune skulle ringa mig när hon kom tillbaka.

En Präst som heter Boel kom hem till oss hon pratade om livstro. meningen med livet och så, jag fatta nog inte vad hon sa eller vad jag sa. och idetta läge hade jag inte sovit på evigheter, jag var i någon slags låtsasvärld i världen. Hela mitt livspuzzel hade slagit itu, alla mina bitar var upp och ner och i spillror och jag visste inte hur jag skulle få ihop mitt livspuzzel.

Blommor och kondeleanser strömmade in under dagen, nyheten spred sig som elden, folk ringde från när och fjärran och fråga om det var sant det de hört.

Och så kom julafton, mamma var hos mig och skar i julskinkan, la fram sallader, köttbullar, potatis ja allt det vi planerat att ha. Jag sa till mamma att gör inte så mycket mat men hon skar och plocka fram i drivor. Där satt vi runt bordet med fotot på Denise och jag la lite lite av varje sort på min tallrik, jag tittade på fotot av mitt barn och då ploppa orden i min hjärna fram ät inte julmat innan jag hunnit hem! jag kväljde och spydde jag kunde inte få imig en bit mat. Dessa ord plågar mig än, ät inte innan jag hunnit hem. Barnen fick öppna sina julklappar och även jag, jag darrade om händerna när jag öppnade julklappen från Denise jag led och mådde så jävla dåligt, och när alla paket var öppnade kollade vi under granen och där låg en hög med julklappar som ingen kommer att öppna bla hennes nya slalomskidor. som hon aldrig hann prova fan vilken ångest varför lät jag henne inte få prova dem när hon ville det, skrek det i hjärnan! Hennes julklappar låg där långt in i januari då min barndomsvän hämtade dem.

26 december Polisen tittade in och lämnade hennes mobil till mig och prästen var på sitt dagliga besök.
27 december skulle vi haft dop för barnbarnet men det bokades av på obestämd tid
29 december äntligen nu skulle jag få se denise ikväll jag satt som på nålar, vanka av och an längta tills sune skulle ringa mig och säga nu kan du komma.

Sune ringde och sa att tyvärr det har skett ett mord i sundsvall? och den obduktionen går före denise pga rättsmedicinska nånting..jag kollapsade,, detta är inte möjligt jag har lidit i 7 dar och nu säger de att hon inte kommer hem. fy fan jag måste spy

Min barndomsvän kom upp från Umeå för att bo hos mig ett par dagar. Mina tankar var hos mitt barn som har fått tillbringa sin tid i ett kallt rum helt ensam, vilken ångest
och så kom nyåret som alla väntat på men vilket nyår, det går inte att beskriva i ord, lamare firare har jag sällan skådad jag mådde så himla dåligt, tänkte på självmord varje dag. Men vi lyckades skicka raketer för Denises ära, hon hade nämligen fått fyrverkerier i julklapp som vi sköt i väg. Nyårsdagen kom och for jag svor över alla dessa jävla röda dagar! Jag har aldrig varit så jävla frustrerad i hela mitt liv!!

2 Januari 2009 kl 1930 ringde Sune från bårhuset och sa att nu får ni komma, jag ringde runt till mamma, bröderna, min väninna, barnen, pojkvännen och  prästen. Sune pratade om nåt som jag inte kunde ta in men jag sa bara nu ska jag se mitt barn helt själv ( detta för om det var nåt hemskt skulle jag skona de övriga) jag gick in och såg en bår där mitt lilla lilla barn låg, sune beklaga sig över att han inte visste hur hon brukade ha sitt hår han hade kammat allt hennes långa blonda hår rakt bak, jag tog kammen och gjorde en sidbena som hon alltid hade.

Prästen kom in och jag grät över att det var mitt barn som låg där! jag sa till prästen att det är min värsta dag någonsin i livet och detta är varje förälders mardröm som besannats, men när jag såg henne ligga där så kände jag att hon har det bra, hon såg så fridfull ut. Jag gick igenom hela henne kände och tog på henne, hon var så fin kan man tänka så  i ett sånt trauma? tydligen. jag gick ut till de andra och var så lycklig att få se henne och bad mina barn komma in och de övriga. Sune bad mig komma in på hans kontor han gav mig en piercingsmycke som de tagit lös i Umeå. jag var euforisk över att ha fått se mitt barn. Vi sjöng nån psalm och sen for vi hem.. sen kom det ångestdagar ångestdagar fler sömnlösa nätter tankarna kretsar bara kring detta.

Min dotter föddes 1993-05-08, när hon kom till världen gick det fort som tusan och utan smärta. hon var 50 cm lång och vägde 3600 gram. Alla pratade om förlossningen, förlossningen utan värkar och att det gick så fort. jag kom in 01,00 och hon är född 01,14.

Denise var otroligt snäll men väldigt bestämd. fick hon inte som hon ville skrek hon för full hals och gav sig inte. jag och Denises pappa gick skilda vägar -94 för att alkoholen tog mer och mer plats i hans liv. Pappan hade varannan vecka första året, sen började han strula mer och mer så jag sökte ensam vårdnad och fick det.

Barnaåren gick som smort. Hon var som de flesta andra barn, Denise börja i ettan ett år tidigare, hon hade lite svårt med att läsa och fick diagnosen läs och skrivsvårighet. Men Denise såg inget hinder i det, hon var öppen och rak till de flesta om detta. Låg och mellanstadiet gick bra i sjuan fick hon lite problem att följa med och ett visst oangagemang, puberteten kom med en orkanvind i hennes liv. Hon tog sin första fylla som 12- åring hon hamna på iva och ingen visste hur det skulle bli den natten, om hon skulle leva eller dö. Det var min värsta dag i mitt liv,, trodde jag.

Denise hade inte någon kontakt alls med sin far under långa perioder och när de hade det slutade det med kaos pga att han var full och kränkte henne på ett eller annat sätt.

Hon fick hjälp på SYNQ där hon lärde sig att börja sätta ut mål i livet och att börja planera och att inse att alla människor tar sina egna beslut och val,  så när hon gick ut nian fick hon väldigt bra betyg. hösten -08 började Denise omvårdnadsprogrammet mot lärling. och Denise stormtrivdes med utbildningen, hon älskade att motionera.  Hon träffade en kille som var lite äldre än henne, och han hade egen lägenhet, de hade ett stormigt förhållande de älskade varandra men de bråkade periodvis mycket men de hittade tillbaka till varanadra efter varje storm. Denise hittade på mycket bus, var jäkligt duktig på mycket. hon bakade ofta, var en riktigt godisgris. men hade hon ett mål så gav hon aldrig upp. Hon var tjejen som hade mycket starka åsikter och försvara sina vänner till sista andetaget. Att äta middag tillsammans var en regel hon inte avvek ifrån, skulle någon i familjen ha startat middagen utan henne blev det ett jäkla liv.

Jag var morsan som ringde och kolla var hon var och vad hon gjorde, och ibland ringde polisen för att hon åkt moppe som hon inte hade åldern inne för eller för fylla och det hände att hon hade stulit nåt :) Men när jag visste var hon var och vad hon gjort for jag alltid dit och hämtade henne. vi fick en relation som få föräldrar och barn har. Jag kämpa för denna unge till mitt anletes svett. Denise var som vilken tonåring som helst med andra ord.

Denise älskade utmaningar, att spinga fortast,, att åka värsta karusellen, att dyka ner i hamnen ja allt man kan tänka sig som var spännande nog för henne. Hon och pojkvännen  åkte slalom. Denise reste runt med sina vänner och med sin pojkvän hon hade en lista på allt hon skulle göra. Hon skulle ha två barn, bo i ett litet hus, tjäna pengar, en bra utbildning, gifta sig, ja det mesta var bestämt.

Hon samlade på 10 kronor i en 1 1/2 liters flaska, hon började spara sommaren -05, hon var jäkligt sparsam med sina pengar, de lade hon gärna på hög. och alla andra fick stå för kalaset....men det gjorde vi så gärna. Hon älskade att shoppa kläder och skor, smink samt hon spendera mycket på sitt hår.

Denise rusade igenom sitt liv hon fyllde varje minut med liv.resor, fester, skratt , rörelse, humor, sport, kläder, skor, bakning, sällskap, vänner familj, Denises höjdpunkt i livet var när hennes storasyster fick barnet. Hon blev så stolt över att vara moster till ett gossebarn. Denise såg fram emot att bli gudmor. Hon hade själv bestämt att hon och pojkvännen skulle ha barn exakt det året hon gick ut gymnasiet. Det kunde ingen rubba.

Under December sprang Denise runt på stan och handla julklappar, hon följde sin lista som hon hade till allt. Vi planerade mat, hon hjälpte till med julbakning. Hon var och valde sin julklapp med mig, jag köpte slalomskidor som var vita och rosa och stavar och pjäxor. Hon tjata på mig att hon skulle få provåka med skidorna men jag sa att hon får vänta till jul. Men hon var där och ville så gärna provåka med dem. För hon och pojkvännen hade planerat en skidresa under nyår med hans familj.

Jag rullade mina egna köttbullar där den 21 dec, hon vägra att smaka för hon ville njuta av dem till jul. Hon älskade mina köttbullar. Hon skulle sova över hos sin kille och hon ringde hem den 22 december 19,30 och prata om vilken tid vi skulle ha julbord för hon och killen skulle på två julbord till, och denise ville att vi skulle ändra tiden till 17.00 så att hon skulle hinna vara hemma när hennes syster och babyn skulle komma.Samt att hon sa att vi absolut inte fick äta maten innan hon var hemma. Jag lovade heligt att vi inte skulle äta innan hon var hemma. Det jag inte visste om att hon och vännerna hade planerat en fest, jag kunde aldrig ana att hon skulle ha en fest före jul.

Jag fick ett samtal 01,14 att jag skulle hämta min dotter, jag stod med kläder i mina händer och stod och fundera, hela min kropp sa åk inte, åk inte, jag fråga min sambo om han kunde fara. Han klädde sig och for. jag prova ringa på denises telefon, men ingen svara min sambo ringde och sa att hon är inte utanför pojkvännen, jag sa att åk till andra sidan och kolla där. han for runt med bilen och när han kom till andra sidan ringde han mig igen, och sa: Fan Pia tåget står still och det är brandbilar, ambulans och polis är här. Jag skrek till honom att gå dit förhelvete och kolla. han tordes inte, jag sa att jag kommer dit. Han skulle prata med någon där och vi la på.

Jag ringde Denise och min kille om vartannat. men inget svar. Efter 100 samtal svarar  min kille och drar en lögn som jag hör direkt!! Jag ringde polisen och sa att jag hittar inte min dotter, att hon är borta, de fråga hur gammal hon är, var hon var, vilka kläder hon hade på sig, när de hörde mig förklara var hon var och om kläderna så sa de att de skulle ringa mig, men de tog inte mitt nummer!!

Jag ringde min sambo som sa att han är på väg hem med en polis och jag sa att han inte fick komma hem om han inte sa vad det gällde om. Jag ringde min väninna och sa att jag tror det har hänt denise nåt.. hon svarar jo jag vet jag är på väg......

Ringde min kille och skrek att nu får han berätta vad som hänt annars skulle jag ta livet av mig... en man tog luren och försökte prata med mig men det gick inte, han var tvungen att bekräfta det jag kände i mitt modershjärta att min älskade älskade Denise hade avlidit.

Denise dog 01,29,43 den 23 december 2008, då hon blev påkörd av ett tåg i berusat tillstånd,, mitt liv tog slut!!!!!

Min dotter blev 15 år 7 månader och 15 dar gammal och jag är 40+ varför dog inte jag istället för hon? Jag skulle dö tusen dödar bara  för att mitt barn skulle få leva.

varför, varför varför ja det kommer jag eller någon annan aldrig att få veta

Hon hade hörlurar och kapuchongen uppdraget över huvudet. hon gick ifrån tåget mot en stig som gick ner för banvallen bara tre meter fram. hon hade vänt tillbaka och hämtat sin kvarglömda telefon, det var ett extra insatt tåg, som inte skulle ha åkt den natten. sen gick hon tillbaka samma väg och då hände det som ingen mamma vill vara med om. Hon träffades i bakhuvudet och slungades i diket. Döden inträffade på en gång.