borjaalskalivetigen

ja tiden bara rinner iväg, men samtidigt står allt stilla, idag är en sorgdag. Hur kommer man vidare efter en sån här katastrof? när ska man som alla säger gå vidare? i vilket skede går man vidare? jag tycker att man kämpar varje dag med att tänka intensivt eller inte tänka alls. jag har till och med börja läsa bibelcitat för att finna sinnesro. men inte ens de vackra orden ger mig ro. jag kan inte förstå varför detta drabbade min unge, jag har tänkt mycket på varför hon fick börja ett år tidigare i skolan, om jag inte flyttat hit och dit. om jag bara.....så kanske hon hade levt idag.

Men ingenting hjälper, sen säger alla att det kommer nåt gott ur all sorg, ja vad kan det vara, att jag förändrats totalt i mina tankar och åsikter, Det som var viktigt förr skiter jag i idag. och sånt jag tycke mindre om förr det värnar jag mer om idag. men är det nåt gott? att man ska lära sig tänka annorlunda, om jag fick behålla min flicka så skulle jag vara tankelös om det behövdes, jag skulle uppoffra mitt liv för henne. men allt är försent. jag kan inte göra ett smack. Det är bara att rida ur varje strom av sorg på bästa sätt.

Men det är ett så stort tomrum i min själ och jag kan inte fylla den med nåt. Det kommer alltid saknas nåt i mitt liv och det är mitt vackra lilla barn hur kan man någonsin fylla hennes plats med någonting annat? Nej det kommer aldrig att gå, det kommer alltid att gapa ett stort hål som gör svinont. och jag kan inte bedöva smärtan med nåt.

jag var inne på saras och malins blogg och läste det de skrivit om min lilla tös, det värmer ihjärtat att andra älskade henne också, att man sen har någon att dela de fina minnena med. om den dagen någonsin kommer. ibland är det så svårt att prata om henne för halsen tjocknar och bröstkorgen knyter sig och man vill bara skrika rakt ut, få ut sin smärta.

Detta gör så jävla ont. och jag funderar hur mycket tårar producerar man i en livstid? jag tror jag har förbrukat alla mina livs tårar. och de tar aldrig slut. Jag försöker leva på "som vanligt" men hur kan någonting bli som vanligt när det inte är som vanligt?

ingenting är som vanligt, jag skrattar men det är inte som förr, jag ler men det är inte från hjärtat, jag lever men min själ är tom. jag äter mat men jag svälter, jag sover men jag är trött, Det verkar som om mitt "nya liv" ska vara fyllt med tårar , smärta, en ingentingkänsla. ett stort stort tomrum. jag går mina promenader men sen sitter jag och funderar hur kom jag tillbaka? jag har bara gått utan att tänka.

prata med kim idag om årsdagen och om julen, detta är mitt största dilemma, hur jag än tänker kommer jag inte på nåt klokt. jag är bara som ett flipperspel försöker att undvika den tanken men denna dag kommer förr eller senare det går inte att fly. Men det är mitt enda alternativ att fly från skräckdagarna.

Hur ska man få ihop en tillvaro när en kär person saknas? De där jävla köttbullarna och hennes sista ord, ät inte förrän jag kommer hem. ni får inte börja äta utan mig.. Hur fan ska man någonsin få i sig nåt för jag väntar ju på henne än!!

Jag har kvar hennes nya julklänning och den röda diademet med en tomteluva på som hon köpte förra året, hon hann tyvärr inte använda den klänningen och diademet. Mitt barnbarn fick ha diademet på huvudet och sen hängde jag upp den i granen,, men tror du att jag kommer att orka denna jul? när jag blundar ser jag hennes klänning, hon hann inte ens ta bort prislappen från klänningen. FAN vilket slut.

detta är en bitter kamp, mellan livet eller sorgen, smärtan, lidandet hur ska man sy ihop ett liv? ja jag kan inte svar på det för jag hittar inte vägen ut ur den mörka hemska sorgen.

ja detta var dagen små tankar om det lilla och det stora.....