borjaalskalivetigen

ja månaderna rullar på, imorgon den 23 nov är det en månad kvar till Denises årdag. Då hon dog. tänk att man börjar ett nytt räknevarv när någon dör. För ett år sen räknade man antal år hon skulle fylla och nu räknar man hur många år hon varit avliden! Det är med frustration jag har min nedräkning till den 23 december,

jag vet att ingenting händer den dagen men min hjärna har satt igång värsta bombnedslaget det är som om denna dag är dagen D då allt ont ska hända.

Mina känslor är helt upp och ner inför denna dag, jag vet inte vad jag ska räkna med då. är det något speciellt?

jag oroar mig, våndas över denna dag. funderingar kring järnvägsspåret blir allt tydligare ska man dit eller till graven.

man funderar har hon det bra? var är hon? vad gör hon, eller kan de döda göra någonting alls?

Sömnlösheten har slagit klorna i mig igen, och bara för att denna dag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte begripa hur vi människor klarar av att möta döden.

För ett år sen så sprang Denise runt och planerade sina julklappsinköp, hon var på praktiken och pluggade som aldrig förr. Hon tillbringade mycket av sin tid med Kim, de hörde som ihop på nåt vänster. ja det är med sorg man tänker på hur det hade kunnat vara om hon inte........om och om det är alltid dessa ord, om hon inte, hade hon funnits?

På nåt vis känns det som om hon inte hade dött då hade det ändå hänt i närheten, det känns som om hon visste att hennes underbara liv skulle bli kort här på jorden. varför det är så kan jag inte riktigt förklara, men det har med alla saker hon gjorde, allt hon prova, sina utmaningar allt skulle testas till bristningsgränsen, ja jag vet inte

men det ska jag säga att det var en enorm förlust för världen att hon dog. ingen var som denna lilla flicka. Men det känns som om någon annan får njuta av hennes sällskap och tokerier än vi.

Hon var ämnad för något bättre än denna jordiska skitliv. Men vad vet jag, det vet jag inte förrän jag själv dör, vad meningen med allt var.

Denises död har förändrat mig som människa, jag tar ingenting för givet längre, varje dag är en kamp att vilja leva livet. men jag har inte kommit på hur jag ska leva, jag trevar fortfarande, och det känns som om alla andra fortfarande rusar förbi mig och mitt liv står stilla.

ja helt stilla har den inte stått jag har fått utstå så  mycket smärta inte bara genom Denises död, utan jag har fått utstå sån smärta runtikring andra saker också, och då funderar man på hur god är gud?

Är det meningen att jag ska inte ha någonting, att jag ska vara nöjd med det jag har? för någon däruppe har sett till att stoppa många dörrar för mig. Döden har klivit in i mitt liv ännu en gång och då funderar man vad är meningen, vad är det jag ska lära mig?

jag kan inte begripa vad det är jag ska vara nöjd med, ensamhet , att jag ska klara av min ensamhet eller vad är det jag ska lära mig av?

Är det att jag ska vara tolerant, utstå smärta , utstå förlust efter förlust. jag begriper inte det?

Min dotters dödsdag håller på att bryta mig sönder och samman, min andra dotter frågar mig om hur vi ska fira julen, jag kan inte svara på det för jag vet inte , eller så vågar jag inte känna ,, men hur ska man kunna fira en jul när hon dog dagen för julafton,,, det är en provning.  Men samtidigt så funderar jag hur klarar min dotter av att planera julen, är hon känslolös eller är jag för känslig? har hon gått vidare och passera sorgen och gått vidare men att jag sitter fast i sorgen och känner för mycket?

ingenting är rätt eller fel men alla är på så olika nivåer i sin sorg. Kim tog bort att han är förlovad med denise från facebook, jag fick panik men för han var det säkert ett enormt kliv till att gå vidare, innebär det att jag sitter fast i sorgen och vill inte gå vidare?

jag vet ingenting, jag kan inte göra ett smack innan jag är redo. men jag funderar kommer befrielsen någonsin till mig?

Detta är frustrerande, det plågar mig, jag vet inte hur man ska släppa det man inte kan förändra och blicka framåt och njuta av de år som var och en av oss har kvar. Men det är så himla svårt att släppa greppet om någon som man älskade så högt. Det finns ingenting här i världen som är så svårt som att släppa greppet det är det som jag lärt mig om döden.

Jag kan inte förmå mig själv till att släppa greppet om Denise och allt annat som håller mig kärt.

Ja efter lång vånda så har Simon lagt in sig på behandlingshem för sitt missbruk. Det är bra för hans skull att han kan sitta där och fundera på vad som skett. och hur han ska fortsätta med sitt liv efter detta.

Jag är bjuden dit på anhörigvecka och jag ska nog åka dit så att jag har en möjlighet att få säga mitt hjärtas mening till honom.

Det har varit en lång kamp med hans fyllor, och själv trodde jag aldrig att han skulle lägga in sig för jag trodde han skulle dricka ihjäl sig. men men där ser man att han kan också förvåna.

jag är glad att han gör detta för sin egen skull, för innerst inne är han en super snäll kille, men han har tappat bort sig själv nånstans på vägen.

Jag tror innerst inne på bot och bättring, men med Simon kommer det att ta lång tid innan man litar på honom igen, eller får någon som helst respekt för honom. Det är så mycket han saboterat pga spriten. men man kan iallafall glädjas för hans skull och be en bön att han tar till sig något och gör botgöring, och klarar sig utan alkohol.

Kims nykterhet går alldeles utmärkt, jag är stolt över hans förvandling, det är så roligt att se hans livsglädje igen, och nu på måndag ska han börja jobba igen. Det känns skönt att det börjar ordna sig för människor för allt rasade för många när Denise dog. Kim ger hopp om livet för klarar han av detta bör andra klara sig också och jag vet att Kim på nåt sätt kommer att stötta Simon fast mycket är sagt.

jag vill ge Kim ett jättebamsekram för sin nykterhet och den framgång han bringat hittills.

hej
jag har inte orkat skriva på länge, livet har verkligen varit pest, simon har fått besöksförbud 9 oktober men han fortsätter att terra, jag ringer polisen och polisen skickar vidare till åklagaren och sen vänta....vänta och vänta tills nya anmälningar kommer in på löpande band men ingenting händer. jag fattar inte hur mycket en människa får göra innan de tar in honom eller ger böter eller häktar honom.

det är sanslöst hur någon kan komma undan med så mycket. igår körde han på en tall med sin nya bil och den blev totalkvaddad, han var full och inge körkort för den plocka de av honom för en tid sen. han var på min dotters grav och plocka bort alla brinnande ljus och kastade dem. hur tänker man då? jag begriper inte hur han kunde bli så här?

Men jag inser ju att det är mig han vill åt. och han har ingen spärr alls. men mina krafter tar ju slut och jag känner bara att detta liv är inge liv. jag vet inte hur det ska ordan sig. och hur man ska orka ta sig vidare.

Jag har inte orkat gå till graven idag för att jag är helt slut, men min vän har varit där och tänd nya ljus, jag blir så himla ledsen när han gör så här mot mig. Att han inte ens har respekt för mitt barn som faktiskt ligger där.

Sen undrar man vad jag har gjort för fel när jag får vara med om allt skit som händer. man känner sig så himla ensam. och man orkar inte ens berätta till sina vänner om allt som sker för allt tar sån energi av mig. jag orkar inte ringa och beklaga mig. jag orkar inte sitta och berätta allt som varit för jag får dra detta med polisen om och om igen utan att något händer.

Livet suger skit just nu, och jag ser bara ett jävla mörker när man ser mot framtiden, ska det vara så? alla säger att jag är så duktig och att jag är en kämpe men det är ju ingen som är här och ser konsekvenserna av allt, då är man ensam och musten har helt försvunnit. kvällarna går åt till att grina och må dåligt och denna enorma ensamhet tär på mig. jag vill bara ha tillbaka mitt barn!!

Idag fick kim förhandla med simon om att jag skulle få tillbaka min garagenyckel och han tömde de sista sakerna från garaget och det tömde mig på den sista energin jag hade för idag. simon har ringt flera gånger idag och idag orka jag inte ringa polisen mer. det känns så jävla meningslöst. Allt är kört till botten. precis allt. detta är en mardröm.

I morgon skulle Denises kompis Rebecka komma hit, vi ska gå till graven tillsammans. Det är skönt att kunna dela detta med någon.

Ja nu har jag inte så mycket mer ork jag hör av mig igen snart kram