borjaalskalivetigen

ja månaderna rullar på, imorgon den 23 nov är det en månad kvar till Denises årdag. Då hon dog. tänk att man börjar ett nytt räknevarv när någon dör. För ett år sen räknade man antal år hon skulle fylla och nu räknar man hur många år hon varit avliden! Det är med frustration jag har min nedräkning till den 23 december,

jag vet att ingenting händer den dagen men min hjärna har satt igång värsta bombnedslaget det är som om denna dag är dagen D då allt ont ska hända.

Mina känslor är helt upp och ner inför denna dag, jag vet inte vad jag ska räkna med då. är det något speciellt?

jag oroar mig, våndas över denna dag. funderingar kring järnvägsspåret blir allt tydligare ska man dit eller till graven.

man funderar har hon det bra? var är hon? vad gör hon, eller kan de döda göra någonting alls?

Sömnlösheten har slagit klorna i mig igen, och bara för att denna dag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte begripa hur vi människor klarar av att möta döden.

För ett år sen så sprang Denise runt och planerade sina julklappsinköp, hon var på praktiken och pluggade som aldrig förr. Hon tillbringade mycket av sin tid med Kim, de hörde som ihop på nåt vänster. ja det är med sorg man tänker på hur det hade kunnat vara om hon inte........om och om det är alltid dessa ord, om hon inte, hade hon funnits?

På nåt vis känns det som om hon inte hade dött då hade det ändå hänt i närheten, det känns som om hon visste att hennes underbara liv skulle bli kort här på jorden. varför det är så kan jag inte riktigt förklara, men det har med alla saker hon gjorde, allt hon prova, sina utmaningar allt skulle testas till bristningsgränsen, ja jag vet inte

men det ska jag säga att det var en enorm förlust för världen att hon dog. ingen var som denna lilla flicka. Men det känns som om någon annan får njuta av hennes sällskap och tokerier än vi.

Hon var ämnad för något bättre än denna jordiska skitliv. Men vad vet jag, det vet jag inte förrän jag själv dör, vad meningen med allt var.

Denises död har förändrat mig som människa, jag tar ingenting för givet längre, varje dag är en kamp att vilja leva livet. men jag har inte kommit på hur jag ska leva, jag trevar fortfarande, och det känns som om alla andra fortfarande rusar förbi mig och mitt liv står stilla.

ja helt stilla har den inte stått jag har fått utstå så  mycket smärta inte bara genom Denises död, utan jag har fått utstå sån smärta runtikring andra saker också, och då funderar man på hur god är gud?

Är det meningen att jag ska inte ha någonting, att jag ska vara nöjd med det jag har? för någon däruppe har sett till att stoppa många dörrar för mig. Döden har klivit in i mitt liv ännu en gång och då funderar man vad är meningen, vad är det jag ska lära mig?

jag kan inte begripa vad det är jag ska vara nöjd med, ensamhet , att jag ska klara av min ensamhet eller vad är det jag ska lära mig av?

Är det att jag ska vara tolerant, utstå smärta , utstå förlust efter förlust. jag begriper inte det?

Min dotters dödsdag håller på att bryta mig sönder och samman, min andra dotter frågar mig om hur vi ska fira julen, jag kan inte svara på det för jag vet inte , eller så vågar jag inte känna ,, men hur ska man kunna fira en jul när hon dog dagen för julafton,,, det är en provning.  Men samtidigt så funderar jag hur klarar min dotter av att planera julen, är hon känslolös eller är jag för känslig? har hon gått vidare och passera sorgen och gått vidare men att jag sitter fast i sorgen och känner för mycket?

ingenting är rätt eller fel men alla är på så olika nivåer i sin sorg. Kim tog bort att han är förlovad med denise från facebook, jag fick panik men för han var det säkert ett enormt kliv till att gå vidare, innebär det att jag sitter fast i sorgen och vill inte gå vidare?

jag vet ingenting, jag kan inte göra ett smack innan jag är redo. men jag funderar kommer befrielsen någonsin till mig?

Detta är frustrerande, det plågar mig, jag vet inte hur man ska släppa det man inte kan förändra och blicka framåt och njuta av de år som var och en av oss har kvar. Men det är så himla svårt att släppa greppet om någon som man älskade så högt. Det finns ingenting här i världen som är så svårt som att släppa greppet det är det som jag lärt mig om döden.

Jag kan inte förmå mig själv till att släppa greppet om Denise och allt annat som håller mig kärt.