2009-09-22
Hej allihopa
det har varit en besvärlig natt, jag hade väldigt svårt att somna men till slut somnade jag med tv:n på. men jag vaknade som i en dröm att sovrumsfönstret var på vid gavel! jag fatta inte vad som hände men jag flög upp ur sängen och börja stänga rutan, men jag fick motstånd, ju mer jag putta desto mer motstånd fick jag. till slut tog jag i ordentligt och smällde igen fönstret och stängde igen, precis när jag stängt rutan ser jag två armar komma in genom vädringsluckan som letade fönster handtagen, jag tog fönsterluckan och smällde över armarna på den som försökte ta sig in i mitt hem. till slut hörde jag jag vill komma in! detta var mitt ex. som förmodligen var stenpackad. fy fan vad han skrämde mig! jag tordes inte röra mig från sovrummet, la mig ner och vänta, så klockan åtta smög jag mig igenom lägenheten och tittade ut genom alla fönster om någon var där. men ingen var kvar..
jag ringde hit min granne och vi ringde polisen,, fan att jag inte ringde i natt... man ska göra så..simon har matringt mina telefoner med tre minuter i mellan varje samtal, jag kan inte ha telesignalerna igång för då blir jag tokig!! har varit på polisstationen och lämnat in telefonen för tömning. ja detta är hopplöst, får detta aldrig ett slut? jag känner mig så jävla liten i en stor stor värld. där det inte finns en gnutta hjälp att få. Tänk vad alkohol kan göra med en vuxen fungerande man.
tänk att detta hem ska göra mig trygg och säker men det blir ett fängelse där man får låsa in sig, och stänga av telefoner är det värdigt, vad har jag gjort? detta handlar inte om mig jag har inga problem men ändå är det jag som får lida mest. för att jag måste stå ut med detta.
Boel min präst ringde idag och fråga hur det gick, vad svarar man på det? nja det går upp och ner.. gör det det? för det känns som allt går ner inte upp, men det ska man väl inte berätta. ja man lurar bara sig själv.
Boel fråga om vi skulle ses, och prata om julen, ja julen, den har jag redan ångest över, julen innebär att mitt barn har varit borta i ett år, och sen ska man fira jul dagen efter. förra julen var ju grotesk!! Rent ut sagt, jag fattar inte att vi klarade av den överhuvudtaget, och sen ska man utsätta sig själv för denna tortyr varje år, hur är vi människor funtade egentligen?
Detta tär på mig otroligt mycket, jag våndas och orkar inte tänka på julen, måste prata med mina barn om hur vi ska göra, och jag våndas över det också, jag skulle kunna gräva ner mig i en djup håla och återkomma i januari, då tror jag att jag får sinnesro. undrar hur andra gjort för denise kan omöjligt vara det enda barnet som dött kring jul.
Så här sitter jag med sorg, med ett ex som har större problem än jag själv och sen oro över julen, hur ska man handskas med alla känslor, hur ska man få ett slut på allt elände? hur ska man kunna bryta mönster? Hur går man vidare? Vad fasen ska man ta sig till!!
Mitt liv känns som overkligt, ju mer jag tänker desto mer overklig blir den samtidigt som det är nu det händer det är som en låtsas värld i den riktiga världen. inte undra på att gråten aldrig tar slut, att ångesten pockar på, att det känns som om att man inte klarar nåt mer. Man blir paranoid, man är så jäkla rädd för skvaller, men varför detta handlar inte om mig, men ändå tar jag åt mig. varför gör man så?
jag vill bara ha tillbaka mitt riktiga liv, det liv jag hade före den 23 december -08 sen dess har ingenting, ingenting varit sig likt, Denises död har lett till att livet gick snett för så många. Men hur ska man ta sig ur detta, det är det som jag inte kan komma på. och det är väl därför som man lider så otroligt mycket.
jag hitta ett ordspråk eller nåt sånt där det står:
" Varför accepterar vi bekymmer som vi kan göra någonting åt?"
jag accepterar inte mina bekymmer men jag kan inte göra ett skit åt dem. jag står helt maktlös inför detta. det som händer är att jag blir isolerad, och kan ej andas i min egen lägenhet och det är här jag ska finna mitt sinnesro.
Mitt liv stinker idag, allt är skit och jag ser inget slut på detta elände
ge mig styrka att fixa detta. allt jag vill är att få ro.
det har varit en besvärlig natt, jag hade väldigt svårt att somna men till slut somnade jag med tv:n på. men jag vaknade som i en dröm att sovrumsfönstret var på vid gavel! jag fatta inte vad som hände men jag flög upp ur sängen och börja stänga rutan, men jag fick motstånd, ju mer jag putta desto mer motstånd fick jag. till slut tog jag i ordentligt och smällde igen fönstret och stängde igen, precis när jag stängt rutan ser jag två armar komma in genom vädringsluckan som letade fönster handtagen, jag tog fönsterluckan och smällde över armarna på den som försökte ta sig in i mitt hem. till slut hörde jag jag vill komma in! detta var mitt ex. som förmodligen var stenpackad. fy fan vad han skrämde mig! jag tordes inte röra mig från sovrummet, la mig ner och vänta, så klockan åtta smög jag mig igenom lägenheten och tittade ut genom alla fönster om någon var där. men ingen var kvar..
jag ringde hit min granne och vi ringde polisen,, fan att jag inte ringde i natt... man ska göra så..simon har matringt mina telefoner med tre minuter i mellan varje samtal, jag kan inte ha telesignalerna igång för då blir jag tokig!! har varit på polisstationen och lämnat in telefonen för tömning. ja detta är hopplöst, får detta aldrig ett slut? jag känner mig så jävla liten i en stor stor värld. där det inte finns en gnutta hjälp att få. Tänk vad alkohol kan göra med en vuxen fungerande man.
tänk att detta hem ska göra mig trygg och säker men det blir ett fängelse där man får låsa in sig, och stänga av telefoner är det värdigt, vad har jag gjort? detta handlar inte om mig jag har inga problem men ändå är det jag som får lida mest. för att jag måste stå ut med detta.
Boel min präst ringde idag och fråga hur det gick, vad svarar man på det? nja det går upp och ner.. gör det det? för det känns som allt går ner inte upp, men det ska man väl inte berätta. ja man lurar bara sig själv.
Boel fråga om vi skulle ses, och prata om julen, ja julen, den har jag redan ångest över, julen innebär att mitt barn har varit borta i ett år, och sen ska man fira jul dagen efter. förra julen var ju grotesk!! Rent ut sagt, jag fattar inte att vi klarade av den överhuvudtaget, och sen ska man utsätta sig själv för denna tortyr varje år, hur är vi människor funtade egentligen?
Detta tär på mig otroligt mycket, jag våndas och orkar inte tänka på julen, måste prata med mina barn om hur vi ska göra, och jag våndas över det också, jag skulle kunna gräva ner mig i en djup håla och återkomma i januari, då tror jag att jag får sinnesro. undrar hur andra gjort för denise kan omöjligt vara det enda barnet som dött kring jul.
Så här sitter jag med sorg, med ett ex som har större problem än jag själv och sen oro över julen, hur ska man handskas med alla känslor, hur ska man få ett slut på allt elände? hur ska man kunna bryta mönster? Hur går man vidare? Vad fasen ska man ta sig till!!
Mitt liv känns som overkligt, ju mer jag tänker desto mer overklig blir den samtidigt som det är nu det händer det är som en låtsas värld i den riktiga världen. inte undra på att gråten aldrig tar slut, att ångesten pockar på, att det känns som om att man inte klarar nåt mer. Man blir paranoid, man är så jäkla rädd för skvaller, men varför detta handlar inte om mig, men ändå tar jag åt mig. varför gör man så?
jag vill bara ha tillbaka mitt riktiga liv, det liv jag hade före den 23 december -08 sen dess har ingenting, ingenting varit sig likt, Denises död har lett till att livet gick snett för så många. Men hur ska man ta sig ur detta, det är det som jag inte kan komma på. och det är väl därför som man lider så otroligt mycket.
jag hitta ett ordspråk eller nåt sånt där det står:
" Varför accepterar vi bekymmer som vi kan göra någonting åt?"
jag accepterar inte mina bekymmer men jag kan inte göra ett skit åt dem. jag står helt maktlös inför detta. det som händer är att jag blir isolerad, och kan ej andas i min egen lägenhet och det är här jag ska finna mitt sinnesro.
Mitt liv stinker idag, allt är skit och jag ser inget slut på detta elände
ge mig styrka att fixa detta. allt jag vill är att få ro.
Kommentarer
Trackback
