borjaalskalivetigen

´Ja mitt barn begravdes den 30januari, dagen efter fyllde jag 41 år, jag satt där och åt rester från minnesstunden. Det var hur hemskt som helst. jag kunde inte äta och inte sova. jag var som ett nervvrak, jag fattar inte hur jag överlevt dessa månader. så i april månad blev jag betrodd att få ta mediciner mot depression och mot ångest, livet förändrades lite grann. men när ångesten knackar på så är det alltid som vanligt. inga mediciner bemästrar sig på den, det är bara att hänga med och lida. För det är att lida, det finns inget annat ord för det. jag grinar, hjärtat bultar och vill ut, svetten lackar och magen vill bara vända sig ut och in, jag får inte i mig dryck eller mat, bara 100-tals cigg.  sen när ångesten klingar av så blir jag så trött så jag kan sova under två dygn och då händer inte mycket i mitt hem.

sen har jag kommit på mig själv att jag har blivit en riktig gris, jag glömmer att borsta tänderna, duscha kommer jag inte ihåg så det kan gå flera dagar innan jag kommer mig för att rengöra mig själv. Tänk att sorg kan göra en frisk människa så sjuk, så oförmögen att ta hand om sig själv. men samtidigt så bryr jag mig inte om det heller. jag lider alldeles tillräckligt av bara sorgen.


Tiden som kom gick ut på att springa på banken och dra ut kontoutrag fylla i boupptäckningspapper, minst lilla sak tog energi av mig, jag var helt slut bara av att åka in till stan. och sen satt jag och vänta på att våren skulle komma så hennes sten skulle komma.

Det var ett snörikt år, jag fick skotta en hel del på graven jag låg där i snödrivan och grina och skrek att varför måste jag skotta här hon kan komma och skotta själv, jag var så energi lös och att skotta graven tog verkligen udden av all kraft, jag kämapa på med skottningen och ibland när kim var med så skottade han, jag stod på knäna och rensa snö från ljusen och blommorna det blev som en fixering, jag kan inte låta bli för det är ju allt jag har nu, en grav att sköta om och jag vill att den ska vara perfekt. och jag fick börja gå hos en kurator och en sorgegrupp på tisdagar i kyrkan. Det är skönt att prata om det som hänt men jag hade önskat att jag aldrig hade behövt vara med om detta.

jag ringde tandläkaren och avboka Denises tandläkar tid. Jag sa att jag ska avboka denises tid för att hon avlidit, och kvinnan i luren sa men då ska vi boka en ny tid, nej sa jag hon har avlidit, kvinnan blev paff och sa bara hej då . jag satt där länge med luren i handen och tänkte vad hände?

den 27 februari tog de bort begravningsblommorna från graven... jag sörjde tom det. sen var råddjuren där varje natt och åt upp de blommor som vi lade där, jag var hysteriskt ledsen för att ingenting fick jag ha ifred, jag hade inte en tanke på att de hade nog svårt att finna föda vid denna tid, jag tänkte mer på mig själv.

I mars kontaktade min dotter en tatuerare, som skulle tatuera Denise på armen, sagt och gjort så blev det av 21 mars-09 tatueringen gjordes av stewart francis från london. den blev så himla fin,, hennes ansikte på min överarm. nu hade jag den att bära för att minnas henne. men samtidigt river den upp mina gigantiska sår och den enorma saknad jag bär efter henne.

Mina känslor åkter berg och dalbana, förr var det ångest varje dag, sen kom dem en gång i veckan och höll på i tre dagar, och så är det än, jag har fått mediciner som ska ta udden av ångesten, men jag pallar inte att må så här jävla dåligt. jag får ingenting till att fungera. gör jag middag så pallar jag inte att göra mer den dagen. går jag en promenad så är jag slut sen, sitter jag framför datorn är hjärnan helt slut, tv orkar jag inte se på längre, jag kan inte läsa för att jag har ingen koncentration kvar. och sen fattar jag ändå inte vad jag läst. mitt minne finns inte kvar längre jag tjatar om samma sak om och om igen till folk, och det andra säger till mig det raderas när de börjar prata om något annat. jag har inte en chans och jag vet inte hur jag ska få tillbaka mitt minne.


jag skulle börja arbetsträna i maj, jag såg så fram emot det att få komma ut och göra någonting, men det jag hade förträngt var att mitt döda barn skulle ha fyllt 16 år den 8 maj, samt att min dotter ville hedra sin syster att ha sin sons dop den 8 maj. jag kollapsade första dagen på jobbet, låg i sängen i fyra dagar. i svår ångest , magen rasa, svettningar och jag grät så mycket att jag börja fundera hur tårar kommer till.

den 8 maj på morgonen for jag till graven och lämna en stor bukett med blommor sen ladda jag om till att orka dopet som skulle hållas för mitt barnbarn. när vi kom till kyrkan kändes det obehagligt för när jag var där sist så var det på min dotters begravning, prästen sa att vi är samlade här för att döpa lilla elvin i dag och det är inte så länge sen vi var samlade här för denise,,,, och då brast helevetesångesten fram jag grina och hulka och ville spy där jag satt.. att denise har sett fram emot dopdagen för hon skulle ha varit gudmor,,, tårarna spruta ännu mera..ja vad säger man det var nåt fint som samtidigt var så hemskt två personer som jag älskar högt men den ena finns inte mera...

sen kom morsdag, jag börja må dåligt redan veckan innan, för denise var det enda barnet som alltid hade gåvor till mig. hon hade ett kort eller en nalle  eller nåt annat litet men hon hade alltid gåvor till alla. och hon var bara 15 år. hon älskade alla i sin närhet och visade det med gåvorna. jag grät för att jag inte skulle få några mer presenter, jag grina i sju dagar över det. det är ganska märkligt hur förståndet förändras vid kris.

sen satt jag med min granne och sa att fasen jag måste ge denise pengar så hon kan handla examenskläder, och så slog det mig att hon finns ju inte mera. svalde min egen spya för att det gjorde så ont att inse att hon är inte här. och hur van man är att alltid haft någon vid sin sida.

hur lång tid tar det för en hjärna att acceptera att man förlorat sitt barn?

när lulekalaset drog i gång var jag där och promenera, jag såg alla glada ungdomar och tankarna for direkt till denise, tänk här gick hon förra året, här mötte jag upp henne, undrar vilka kläder hon skulle ha valt till vart och en av kvällarna? hjärnan kollapsa. jag fick ett tunnelseende kunde inte focusera på nåt, jag köpte öl och hiva i mig.




detta är ett kort som är taget då denise skulle ha fyllt 16 år 8/5





här är det på kvällen den 8 maj




Här är gravstenen hon fick, jag köpte den i finland, och var och hämta den själv med släp för jag orkade inte vänta på deras leverans. jag fick nog. men det gick bra. kyrkogårdsförvaltningen ställde ut den samma dag.



Denises syster skrev texten längst ner på stenen.