borjaalskalivetigen

ja tiden har runnit iväg, mina två små hemlisar var tvillingar...

men först en summering av några år.

jag kasta ut mannen och gick tillbaka svårt att tro att man klarar sig själv då man mår så dåligt, och sen var jag gravid dessutom,,

pojkarna föddes 7 januari 2011 i graviditetsvecka 30, då de hade försökt stoppa värkarna under 10 dagar, så fort de tog bort droppet så tog det bara några timmar så var de ute, ville vägde 1400gr 38 cm lång victor 1200 gr 38 cm.. victor var jättesjuk  hade hjärnblödningar och outvecklade lungor, full med koldioxid och medicinen fungerade inte på han . han  flögs direkt till umeå sjukhus för intensiv vård. han sövdes ner och lades i respirator.. ville blev kvar i sunderbyn. själv satt jag på bussen på väg till mitt sjukare barn och tankarna snurra ,, överlever min son?  på 5e dagen tog de bort respiratorn och han andades själv med cpap. ville kom ner med flyg samma dag vi var återförenade. 20 januari fick vi återvända till sunderbyn för att stanna till 15 mars... så det innebar rätt många veckor.

 

när vi låg i sunderbyn märkte jag små ryckningar i villes armar.. jag påtala detta vid varje läkar rond,, de sa att hans hjärna är outvecklad och det är ingen fara.. däremot prata de om victors skador att han kunde få svåra men efter hjärnblödningarna, villes blödning såg inte lika farlig ut enligt läkarkåren..

 

vi for hem 14 mars med två små härliga babysar, victor skrek mest hela tiden och hela dygnet.. ville var som en filbunke. victor och ville utvecklades likvärdigt fram till de var 6 månader då for victor om ville han börja åla krypa och resa sig,, ville följde inte med.. jag påtala för läkaren att nåt är det..

 

15 aug kasta jag ut mannen ,, jag var tvungen att välja livet med barnen eller så skulle vi alla gå under i hans supande och dåliga humör och alla beteendestörningar.. jag la all krut på socialförvaltningens hjälp att ta mig ifrån han,, och de hjälpte mig..

 

tuffa månader ensam med två små kråkor,, och jag misstänkte att nåt var fel på ville. fick träffa en neurolog i september som undersökte honom och konstatera det jag ana,, villes hjärnblödning har skadat de långa lederna i hjärnan det påverkar hans motorik i armar och ben. och han har svagt bålstöd.. jag trodde jag skulle kolapsa då jag fick veta det jag redan visste men att få ord på saker man anar är svårt.

 

jag for hem med diagnosen cp- skada, biateralt han har fått en hjärnblödning i magen flera veckor innan födsel, förmodligen därför som värkarna startat.  jag anklagade mig själv länge,, att om jag inte jobbat så länge så kanske han varit frisk, om jag inte gått i trapper så kanske han var frisk om jag inte följt med på allt mannen ville göra så kanske han hade varit frisk,, alla dessa om.... tog knäcken på mig... jag föll djupt och hårt. att sörja ett avlidet barn visst jag hur man gjorde, nu fick jag plötsligt sörja ett förlorat levande barn , det barn jag bar och födde och som jag fantiserat om, hur de skulle springa runt och jaga varandra, hur de skulle krypa ikapp varandra hur de skulle ligga och bråttas och göra bus i hop  allt det försvann... hjärnan fick liksom börja om igen.. och det var så svårt...jag grät floder och sörjde djupt.

 

tills en dag då jag såg mitt vackra lilla barn med de bruna ögonen och de långa fransarna, kärlek växte och värmde djupt inne i mig.. mitt barn! jag ska hjälpa dig att leka med din lillebror, jag ska hjälpa dig att ta dig förbi hinder och svårigheter jag ska älska dig djupt och göra allt det jag förmår för att du ska ha det så bra som möjligt.

 

på 18 månaders kontrollen på neo så sa min underbara förlossningsläkare att hon skulle aldrig ha sagt nåt om victor, hon trodde inte han skulle fixa ett liv med de skador han hade, och idag så går han pratar och leker och är supersmart, och skrällen var ville hon trodde aldrig ville skulle ha skador.. hon sa att man ska aldrig antyda nåt för vad som helst kan hända..

 

mina två små är två mirakel! de har överlevt fast de hade små marginaler.

 

fadern har inte sett pojkarna sen den 15 augusti 2011, han har inte ens gjort försök till att få träffa dem, men han sprider osanningar om mig,, att jag tagit hans barn ifrån han att jag är svartsjuk och spykiskt sjuk.. nåja allt han behöver göra är att ringa familjerätten och påvisa ett långt och stabilt nyktert leverne ( med blodprover) så ska han få träffa dem med en kontaktperson.. men har inte gjort nåt försök alls för att få se dem..

 

 det var en liten summering för denna gång... snart tillbaka