borjaalskalivetigen

ja idag ringde polisen och sa att simon fått besöksförbud, han får inte ta kontakt med mig på nåt sätt. och det känns som en befrielse. Nu äntligen kan jag andas ett par månader. han har varit ganska intensiv de senaste veckorna. han säger att han nu inser vad han gjort och att han älskar mig över allt annat. han ska göra allt för att få mig tillbaka. ja tänker jag, hur är en människa funtad, är det så dags nu, eller är det ett spel till han kör med.

nä det är bara att glömma detta, och försöka hanka sig fram med nya planer för livet. Jag vet inte hur saker och ting kommer att se ut eller bli, men man får leva i nuet det är allt. och försöka vända det negativa till nåt positivt.

Jag har tänkt mycket på Denise igen, den där saknaden är så himla svårt att bemästra. Saknaden gör så ont, vad jag än försöker göra för att inte tänka på henne, så plopp så är tankarna hos henne igen. det är inte så att jag vill sluta tänka på henne, men all min energi går till henne, och saknaden är en så stor smärta i min kropp. Jag skulle vilja drömma om henne eller nåt men min hjärna är lika tom på natten som på dagen.

Denises klasskompis var här och låna en tavla på henne, hon skulle få vara med på klassfotot i år, och wow, vilken känsla som rusa i min kropp, tänk att de är så otroligt omtänksamma, att de minns och vill ha henne med i sin tillvaro. det känns skönt att jag är inte ensam om att tänka på henne. men ändå gör man sig så himla ensam med dessa tankar, man skulle vara bättre på att prata om henne. men det smärtar än...det går bra vissa stunder men sen låser det sig för då gör det för ont.

tänk snart har denise varit död i 10 månader, det har gått 10 månader, men jag vet inte riktigt hur man klarat det, det är ganska fashinerande hur man klarar av dödsfall, första tanken hos mig då var att jag kommer inte att fixa detta!! jag tar livet av mig.

och här sitter man snart 10 mån senare och andas, man lever, man har det tungt men det går framåt. jag ser på hennes gravsten och fattar inte vad som hände, det är så overkligt än. och jag vet inte om man någonsin kommer att fatta fullt ut. hon har ju varit i mitt liv i nästan 16 år och vips så är hon bara borta. hur ska man kunna bara börja om? Det är mäktigt. att man måste tvinga sig själv att leva vidare.