borjaalskalivetigen

idag har jag ville och victor varit och badat vid en strand, tog med fika och filtar och leksaker, och hjälpmedel.. fick ha ville i en ryggsäck, victor i famnen och alltannat i andra armen, ville behöver en stol att sitta i på stranden, ser ut som en cykelsits  med en pinne som man kan trycka ner i marken, spännde fast han i den med en hink och spade, victor forsa runt hela stranden som en duracellkanin ut och in ur vattnet, själv satt jag med ville och lekte. mina tankar går ibland till två friska barn, undrar hur det hade varit?  undrar hur det hade varit om denise levt? vad hade hon gjort idag, hade hon jobbat, haft egna barn, hade hon haft körkort, kille och då måste jag säga till mig själv --- sluta nu pia.. det  lönar sig inte att ställa frågor om saker man vet inte kommer att ske. och det svider, gör ont, nu har det snart gått 5 år sen hon avled. hjälp! FEM ÅR har jag överlevt, utan mitt barn, omgivingen har slutat prata om denise, och tar man upp om henne så blir det en konstig tystnad, känns som att hon aldrig har funnits för att man inte ska prata om henne. inte för att det finns nå nyheter om henne, allt som är sagt har ju hänt och inget mer lär ju hända, men man vill som mamma hålla minnet levande. men inte bland människor. sånt får man göra i smyg hemma. det är inte accepterat att tala om det när en tid har gått. man ska ha tagit sig vidare, tiden läker alla sår och sånt dravel. jag har lärt mig att inte ta upp om henne, jag går till min grav vattnar blommor, rensar döda växter, planterar nya blommor, rensar och knåpar, tänder ljus, kastar ljus, krattar löv, smyckar med änglar och bjornar. gör fint och tänker och minns. ingen kan ta minnena ifrån mig, hon levde hon fanns men ändå får man inte tala om henne.  ibland vaknar jag på morgonen så vet jag att det är en sån där dag, då tårar bränner, orden svider, då vill man bara lägga sig under täcket och inte kliva upp. shit så det är svårt ibland. ingen kan ana hur stort och svårt det är att förlora ett barn. hur ont det gör år efter år, sakna någon så det gör ont, rädd att inte komma ihåg hur hon lät, hennes skratt, hennes skrik, hennes humor. hennes flamsighet,hennes totala focus .. gud så jag saknar henne. jag hade så gärna velat att hon var med här och dela mina minnen om ville och victor med henne. så hon fick se hur duktig ville och victor är. hur underbara de är. hur jag kämpar med villes träning, hur jag försöker lära han allt om färger former siffror, djur, hur jag försöker få han till att räta ut sin hand, sina tår, hur jag kämpar med att de ska få göra samma saker,, eller nästan samma saker. jag kan inte sluta tänka på hur livet hade varit om du levt , om ville inte haft sin hjärnblödning,,,,

 

det blåste skit kallt vid stranden, vi for hem, kånka tillbaka allt igen i bilen och hem, spola upp varmvatten i en bassäng där badade de en stund i allafall. på den korta turen till stranden hann villes ögon svälla igen,, han är så känslig mot vinden. de sväller och blir röda. jag får ge han ögonsalva iett. vi beställde pizza idag orka inte laga mat, fick besök av en ungdomsvän och en ny bekant med sin dotter. och det är så skönt att få slippa tänka på det som gör så ont,  nu ska jag ta villekillen och försöka söva han,, ibland sover han knappt nå, och nu har han varit uppe till ett två på natten i flera nätter.. hur man än gör så somnar han inte,, hör till skadan,, sömnrubbningar. man är rätt sliten vaken sent upp tidigt då den andra är pigg.. men det gäller bara att hålla näsan ovanför vattenytan, jag har överlevt värre saker.

god natt