Ensam och less
Känner mig så jävla ensam, känns som om jag ska bära allas ok varför förlora jag min dotter och varför, varför fick just ett av mina barn hjärnblödning? Varför måste jag omges av personliga assistenter? Visst jag är så tacksam att min son har fått beviljat assistans men det inkräktar på min privata svär. Jag kan inte gå runt i trosor och prutta och det känns hemskt och vänder man på problemet så skulle jag inte vilja vara utan hjälpen eller ville.
Sen känner jag mig såååååå sviken av mina vänner, visst jag orkar inte ta mig iväg det är enklare att vara hemma då jag har alla hjälpmedel här.. Jag har ingen som ringer eller hälsar på, jag är utkastad ur den gemenskap jag en gång hade med mina vänner, jag har gråtit floder över detta och idag är jag tom. Känner bara att hoppas inte ni drabbas av sorger på olika plan i livet.. Jag kan trösta mig att mitt liv är så nära en sanning man kan komma jag söker inte en massa saker, jag jämför mig inte med grannar, jag tröstar inte mig själv med hundar, bilar, resor och andra materiella saker. Och ständigt gå och oroa mig om vad grannar anser, tur att jag har insikt. Pengar gör ingen lycklig, resor kan vara trevligt för själen men man skyller inte på att barnen behöver dem.
Nu är jag bitter också så jag lägger ner mina åsikter om vänner och deras val men jag är ledsen för att de lämnat mig då jag inte orka hålla kvar..
nu är det jag Victor och ville och assistenten sen hoppas jag få lite tid med mig själv så jag har möjlighet att träffa en man
Sen känner jag mig såååååå sviken av mina vänner, visst jag orkar inte ta mig iväg det är enklare att vara hemma då jag har alla hjälpmedel här.. Jag har ingen som ringer eller hälsar på, jag är utkastad ur den gemenskap jag en gång hade med mina vänner, jag har gråtit floder över detta och idag är jag tom. Känner bara att hoppas inte ni drabbas av sorger på olika plan i livet.. Jag kan trösta mig att mitt liv är så nära en sanning man kan komma jag söker inte en massa saker, jag jämför mig inte med grannar, jag tröstar inte mig själv med hundar, bilar, resor och andra materiella saker. Och ständigt gå och oroa mig om vad grannar anser, tur att jag har insikt. Pengar gör ingen lycklig, resor kan vara trevligt för själen men man skyller inte på att barnen behöver dem.
Nu är jag bitter också så jag lägger ner mina åsikter om vänner och deras val men jag är ledsen för att de lämnat mig då jag inte orka hålla kvar..
nu är det jag Victor och ville och assistenten sen hoppas jag få lite tid med mig själv så jag har möjlighet att träffa en man
en hemsk dag idag
idag är orken slut,jag har skött om två små killar helt själv i två år, jag har kämpat för att de ska få en trygg uppväxt utan att pappan får insyn i deras liv bara för att han vill och har lust, jag har kämpat för att ville ska få assistans och allt vad det innebär med miljoner avslag och så får man börja om igen,, jag har kämpat medallt utan en endaste timme för mig själv, jag har ansökt om avlastning via socialen men de anser att gossarna är för små, de ska vara minst tre helst äldre innan de får eller ska sova hos andra...
jag har flyttat helt själv anlita flyttfirma och städfirma för att jag kan inte göra detta själv.mina vänner de har glesat ut med tiden,, nu umgås jag med ingen,,,jag har slitit med kartonger ,möbler packat upp och kastat saker, jag har massor att göra ,en to do lista..., men jag får aldrig tiden till att göra dem klara, det går inte ens med ord beskriva det jag gått igenom de senaste fem åren,, min kropp är slut min hjärna är slut och jag begriper inte var jag ska finna energi ifrån till att orka .. jag saknar denise och det liv jag hade innan döden kom i mitt hem.
jag har gjort en ny ansökan till fk om assistans och fått nervärdera villes liv för andra gången fått uppkört av mig själv allt han inte kan, allt han är usel på allt för att få behålla mina timmar eller kanske få lite till,, av en rättighetslag... skamligt. jag gråter för att min son är handikappad. för att jag är så orolig för hans framtid. hur han ska lyckas, om jag gjorde allt jag kunde eller om jag gör allt jag kan för han.
idag var jag hos sjukgymnasten hon sa att villes muskler i innerlåret baklåret är för korta,, det innebär att jag har tränat han fel... och jag får sån jävla ångest för att jag kanske åsamkat han detta.. jag prata med assistenten om hur viktigt det är nu med träningen,, speciellt benen,, vi ska intensiv träna han en tid för att se om det går att töja ut muskelgruppen.. men mitt liv suger skit just nu..ville fick en ny gåstol hem,, en stor jävla tung maskin som stackars barnet nu ska förflytta sig i,, fast han saxar med sina ben. och fötterna krokar fast i varandra. i rullisen tar han sig inte fram för att det kopplar inte som det ska i hjärnan enligt sjukgymnasten..... men hon tror att han kommer att kunna manövrera den till slut,, tror.... annars brukar de säga vi kan inte sia om framtiden vad han kommer att kunna och på vilken nivå.. du får glädjas i stunden för det som kommer... hur fan ska man kunna leva så`? för stunden..
bara en banal skitsak som att jag inte får igång min stationära dator kombinerat med ensamhet och att få hushållet i ordning fick mig ur balans då min yngsta var övertrött och bara gallskek, jag tappade tålamodet och skrek tillbaka, jag skrek till en tvååring,, skammen är total! JAG MÅR DÅLIGT FÖR DET.
jag har pussat han och smekt hans hår och viskat förlåt men min själv skäms och mår dåligt för min handlling,, detta är för mycket just nu, jag får inte riktigt ihop flyttkaos datorkoppling , nissar som lägger plana dörrtrösklar, och allt annat skit som hänt i dag.
fk tanten som har hand om assistansansökan ringde också,, frågar hur många dagar är han hemma från fsk varje år,,, hur fan ska jag veta det,,,, hon bör väl kunna se snabbt hur många vab dagar jag tar ut från fk.. eller
sen sa hon igen att hon måste få intyg från läkarna på villes skador,, klart hon ska få det, men det är SEMESTER NU om hon inte missat det,, jag sa att de kommer kanske i höst, sen fråga hon igen varför man ska vara två då ville rider,,, fan han håller ju inte hästen själv! en håller i han och den andra i hästen kan hon inte räkna ut det...sen sa hon att jag ser att du även får kommunalt hjälp.. vad är det och hur många timmar och varför får du det,, men herregud om hon ser det så bör hon väl se vad det handlar om..
ringde kvinnan från kommunen förklara vad fk är ute efter om hon kan skicka intyg och beslut till henne så hon får granska det också..
man blir så less att behöva kämpa för nåt man är berättigad att få. sen får man inte ha nåt i bonus från annat håll för då drar de ner timmar..minuter och sekunder..
sen vill jag vara kär och vakna bredvid någon,, men hur fan ska jag kunna hitta nån när jag aldrig tar mig ut,, och vem vill leva i detta kaos,,med mig en halv människa ett funkis barn och en liten tvillingbror som alltid skriker för att ingen har tid med liten...för att storebror behöver mina armar för att röra sig , för att kunna sitta, och för att kunna göra nåt alls. så är han beroende av mig... och ville har för få timmar med en assistent.. för att många timmar på dygnet är föräldra ansvar...
min dag har varit en skitdag och jag vill bara gnälla av mig hoppas andra har haft en bättre dag än mig.. men efter regn kommer solsken,, som i sorgen, en berg och dalbana.. detta borde jag ju kunna men allt är så svårt när känslor i kroppen spökar och man är övertrött och får inget gjort och man saknar vänner släkt och man saknar att ha en rolig kväll..
god natt på er
en vanlig dag
idag har jag ville och victor varit och badat vid en strand, tog med fika och filtar och leksaker, och hjälpmedel.. fick ha ville i en ryggsäck, victor i famnen och alltannat i andra armen, ville behöver en stol att sitta i på stranden, ser ut som en cykelsits med en pinne som man kan trycka ner i marken, spännde fast han i den med en hink och spade, victor forsa runt hela stranden som en duracellkanin ut och in ur vattnet, själv satt jag med ville och lekte. mina tankar går ibland till två friska barn, undrar hur det hade varit? undrar hur det hade varit om denise levt? vad hade hon gjort idag, hade hon jobbat, haft egna barn, hade hon haft körkort, kille och då måste jag säga till mig själv --- sluta nu pia.. det lönar sig inte att ställa frågor om saker man vet inte kommer att ske. och det svider, gör ont, nu har det snart gått 5 år sen hon avled. hjälp! FEM ÅR har jag överlevt, utan mitt barn, omgivingen har slutat prata om denise, och tar man upp om henne så blir det en konstig tystnad, känns som att hon aldrig har funnits för att man inte ska prata om henne. inte för att det finns nå nyheter om henne, allt som är sagt har ju hänt och inget mer lär ju hända, men man vill som mamma hålla minnet levande. men inte bland människor. sånt får man göra i smyg hemma. det är inte accepterat att tala om det när en tid har gått. man ska ha tagit sig vidare, tiden läker alla sår och sånt dravel. jag har lärt mig att inte ta upp om henne, jag går till min grav vattnar blommor, rensar döda växter, planterar nya blommor, rensar och knåpar, tänder ljus, kastar ljus, krattar löv, smyckar med änglar och bjornar. gör fint och tänker och minns. ingen kan ta minnena ifrån mig, hon levde hon fanns men ändå får man inte tala om henne. ibland vaknar jag på morgonen så vet jag att det är en sån där dag, då tårar bränner, orden svider, då vill man bara lägga sig under täcket och inte kliva upp. shit så det är svårt ibland. ingen kan ana hur stort och svårt det är att förlora ett barn. hur ont det gör år efter år, sakna någon så det gör ont, rädd att inte komma ihåg hur hon lät, hennes skratt, hennes skrik, hennes humor. hennes flamsighet,hennes totala focus .. gud så jag saknar henne. jag hade så gärna velat att hon var med här och dela mina minnen om ville och victor med henne. så hon fick se hur duktig ville och victor är. hur underbara de är. hur jag kämpar med villes träning, hur jag försöker lära han allt om färger former siffror, djur, hur jag försöker få han till att räta ut sin hand, sina tår, hur jag kämpar med att de ska få göra samma saker,, eller nästan samma saker. jag kan inte sluta tänka på hur livet hade varit om du levt , om ville inte haft sin hjärnblödning,,,,
det blåste skit kallt vid stranden, vi for hem, kånka tillbaka allt igen i bilen och hem, spola upp varmvatten i en bassäng där badade de en stund i allafall. på den korta turen till stranden hann villes ögon svälla igen,, han är så känslig mot vinden. de sväller och blir röda. jag får ge han ögonsalva iett. vi beställde pizza idag orka inte laga mat, fick besök av en ungdomsvän och en ny bekant med sin dotter. och det är så skönt att få slippa tänka på det som gör så ont, nu ska jag ta villekillen och försöka söva han,, ibland sover han knappt nå, och nu har han varit uppe till ett två på natten i flera nätter.. hur man än gör så somnar han inte,, hör till skadan,, sömnrubbningar. man är rätt sliten vaken sent upp tidigt då den andra är pigg.. men det gäller bara att hålla näsan ovanför vattenytan, jag har överlevt värre saker.
god natt
ville
vill skriva lite om tvilling ett, ville. läkaren sa att förmodligen för att värkarna startade var för att ville hade hjärnblödningar och då brukar kroppen påbörja utdrivning.. han var det barn som kunde andas själv då han föddes.
jag fick diagnosen i september 2011 hade svårt första månaderna med att få ord på det man sett och misstänkt,, jag satt och fundera på mitt liv, min 15 åriga dotter avled, hade en dåre till fd kille, får barn med skador,, hur mycket ska man få här i livet?
förmodligen så pass mycket som man klarar av.
ville har svårt att öppna sina händer, och gripa saker, hålla i sig, han har svårt att sitta pga dålig balans, och dålligt bålstöd, ville kan inte rulla, vända sig om eller krypa åla eller gå. han har konstant problem med magen , skadan sitter i den långa leden,,,han är fullständigt beroende av en vuxen. han kan prata och förstår precis allt,han är den klokaste och smartaste barnet jag känner. det är bara kroppen som inte lyder.
vi kämpar på med träning, stretching, böjningar varje dag, han ska öva sig att sitta, stå i ståskal för att belasta höfter och för att kunna se världen från en annan vinkel. han har speciell matstol så han kan sitta skönt och avslappnat då han äter, han har gåstol där han kan gå ,, nåja hoppa fram. han har en höj och sänkbar säng, han har en rullstol så han kan sitta och komma nära alla sina saker. han har en dusch stol så han kan bada i badkar, och skötbord där man även kan duscha han i. ville rider för att få bättre balans och bättra på sitt bålstöd, sen badar han i varmvatten en gång i veckan för att få röra på kroppen på ett fritt sätt.
jag har stridit om assistans åt han, först fick jag avslag, överklaga fick igenom 27 timmar i veckan,, sen överklaga vi igen då fick jag 37 timmar,, och då hade nästan ett år gått sen första ansökningen 4 november 2011
jag gick ut i tv och tidning om hur myndigheter ser på detta med minuter hit och minuter dit,, vi överklaga och nu i mars fick vi upp assistanstimmar till 57 timmar och i maj fick vi upp timmarna till 87 timmar i veckan,, nu har jag lämnat in en helt ny ansökan om att han ska ha assistans alla dygnets timmar ,, minus de timmar han är i förskolan.. så få se vad utslaget blir,, samt att jag ansökt om dubbelassistans för tiden ville är och rider. och då vi besöker leos lekland.
att ha ett funkis barn är inte lätt, man har rättigheter men varenda rättighet får man kämpa för , och processa för och överklaga miljoner gånger om för att få en sak ... och sen så får man göra samma sak för varenda sak man vill ha igenom.. så det innebär att jag är rätt slutkörd, matt och gråtfärdig rätt ofta. man är orolig över framtiden för den är så oviss.. allt kan hända...
men jag är lyckligt lottad jag har fått igenom assistanstimmar på min son , fått in han på fsk med egen stab, allt som skett under dessa två åren har jag gjort helt själv, och det innebär att jag är stark, jag är bra och jag har en vilja av stål.. fast det inte alltid känns så.
jag pratar om denise så ofta jag orkar med pojkarna, de kommer aldrig någonsin att ha ett känslomässigt band till henne för hon är inte i fysisk form, men jag vill att de ska ha hört talas om att de har en syster i himlen, de ska få höra så mycket som möjligt om henne, vi besöker graven och victor vattnar blommor och ville säger alltid denise.. mitt barn i himlen, som missar allt det fina på jorden. hon missar sina fina fina bröder sina syskonbarn. ja hon missar allt vi gör under en livstid.
victor är lik denise i hudtyp och hårfärg och ögonfärg, sen har de samma heta temprament och när jag sitter på farstubron och ser victor härja runt på gräsmattan kan jag le och se denise i han,, de är så otroligt lika varandra på sättet.. det värmer i mitt hjärta att se det.
det var lite om ville ....
lång tid sen sist mycket har hänt,, juli 2013
ja tiden har runnit iväg, mina två små hemlisar var tvillingar...
men först en summering av några år.
jag kasta ut mannen och gick tillbaka svårt att tro att man klarar sig själv då man mår så dåligt, och sen var jag gravid dessutom,,
pojkarna föddes 7 januari 2011 i graviditetsvecka 30, då de hade försökt stoppa värkarna under 10 dagar, så fort de tog bort droppet så tog det bara några timmar så var de ute, ville vägde 1400gr 38 cm lång victor 1200 gr 38 cm.. victor var jättesjuk hade hjärnblödningar och outvecklade lungor, full med koldioxid och medicinen fungerade inte på han . han flögs direkt till umeå sjukhus för intensiv vård. han sövdes ner och lades i respirator.. ville blev kvar i sunderbyn. själv satt jag på bussen på väg till mitt sjukare barn och tankarna snurra ,, överlever min son? på 5e dagen tog de bort respiratorn och han andades själv med cpap. ville kom ner med flyg samma dag vi var återförenade. 20 januari fick vi återvända till sunderbyn för att stanna till 15 mars... så det innebar rätt många veckor.
när vi låg i sunderbyn märkte jag små ryckningar i villes armar.. jag påtala detta vid varje läkar rond,, de sa att hans hjärna är outvecklad och det är ingen fara.. däremot prata de om victors skador att han kunde få svåra men efter hjärnblödningarna, villes blödning såg inte lika farlig ut enligt läkarkåren..
vi for hem 14 mars med två små härliga babysar, victor skrek mest hela tiden och hela dygnet.. ville var som en filbunke. victor och ville utvecklades likvärdigt fram till de var 6 månader då for victor om ville han börja åla krypa och resa sig,, ville följde inte med.. jag påtala för läkaren att nåt är det..
15 aug kasta jag ut mannen ,, jag var tvungen att välja livet med barnen eller så skulle vi alla gå under i hans supande och dåliga humör och alla beteendestörningar.. jag la all krut på socialförvaltningens hjälp att ta mig ifrån han,, och de hjälpte mig..
tuffa månader ensam med två små kråkor,, och jag misstänkte att nåt var fel på ville. fick träffa en neurolog i september som undersökte honom och konstatera det jag ana,, villes hjärnblödning har skadat de långa lederna i hjärnan det påverkar hans motorik i armar och ben. och han har svagt bålstöd.. jag trodde jag skulle kolapsa då jag fick veta det jag redan visste men att få ord på saker man anar är svårt.
jag for hem med diagnosen cp- skada, biateralt han har fått en hjärnblödning i magen flera veckor innan födsel, förmodligen därför som värkarna startat. jag anklagade mig själv länge,, att om jag inte jobbat så länge så kanske han varit frisk, om jag inte gått i trapper så kanske han var frisk om jag inte följt med på allt mannen ville göra så kanske han hade varit frisk,, alla dessa om.... tog knäcken på mig... jag föll djupt och hårt. att sörja ett avlidet barn visst jag hur man gjorde, nu fick jag plötsligt sörja ett förlorat levande barn , det barn jag bar och födde och som jag fantiserat om, hur de skulle springa runt och jaga varandra, hur de skulle krypa ikapp varandra hur de skulle ligga och bråttas och göra bus i hop allt det försvann... hjärnan fick liksom börja om igen.. och det var så svårt...jag grät floder och sörjde djupt.
tills en dag då jag såg mitt vackra lilla barn med de bruna ögonen och de långa fransarna, kärlek växte och värmde djupt inne i mig.. mitt barn! jag ska hjälpa dig att leka med din lillebror, jag ska hjälpa dig att ta dig förbi hinder och svårigheter jag ska älska dig djupt och göra allt det jag förmår för att du ska ha det så bra som möjligt.
på 18 månaders kontrollen på neo så sa min underbara förlossningsläkare att hon skulle aldrig ha sagt nåt om victor, hon trodde inte han skulle fixa ett liv med de skador han hade, och idag så går han pratar och leker och är supersmart, och skrällen var ville hon trodde aldrig ville skulle ha skador.. hon sa att man ska aldrig antyda nåt för vad som helst kan hända..
mina två små är två mirakel! de har överlevt fast de hade små marginaler.
fadern har inte sett pojkarna sen den 15 augusti 2011, han har inte ens gjort försök till att få träffa dem, men han sprider osanningar om mig,, att jag tagit hans barn ifrån han att jag är svartsjuk och spykiskt sjuk.. nåja allt han behöver göra är att ringa familjerätten och påvisa ett långt och stabilt nyktert leverne ( med blodprover) så ska han få träffa dem med en kontaktperson.. men har inte gjort nåt försök alls för att få se dem..
det var en liten summering för denna gång... snart tillbaka
2010-09-01
det är länge sen sist, har inte varit speciellt motiverad till att skriva nåt, livet är i vissa stunder bra och sen har det fallit igen. ångesten greppar tag och vrider om i buken och sen är det solsken i livet igen... snacka om att det flackar fram och tillbaka i känslorna.
jag har börjat arbeta 75% och jag trivs rätt bra. jag kommer nog att få en tjänst där jag är nu. chefen är jättebra hon har varit med mig sen denise dog.
simon det kräket tog ett återfall och jag gav upp!! nu ligger han på missbruk igen och ska till kronan sen. jag har bett han skaffa en egen lägenhet och det ska han göra, han ska börja söka imorgon säger han. det är synd om han, han har ju adhd eller nåt sånt och har svårt och hans barndom ska vi inte ens ta upp hur den har påverkat honom men han har ju trotts allt ett eget ansvar över sitt liv som han måste lära sig att ta hand om. och kan han inte det så måste han lära sig att be om hjälpl innan han tar till drogen.....
nu är hösten här och julen känns närmare och jag får gåshud... hur ska jag göra? hur ska jag få till en jul? vad kan jag förändra för att det ska kännas helt ok med jul?
jag har en stor hemlighet på gång... eller rättare sagt två hemligheter och plötsligt ser livet lite lättare ut på nåt konstigt sätt. men det tar vi tag i lite senare.. ha det gott så ses vi en annan dag. tjolahej
jag har börjat arbeta 75% och jag trivs rätt bra. jag kommer nog att få en tjänst där jag är nu. chefen är jättebra hon har varit med mig sen denise dog.
simon det kräket tog ett återfall och jag gav upp!! nu ligger han på missbruk igen och ska till kronan sen. jag har bett han skaffa en egen lägenhet och det ska han göra, han ska börja söka imorgon säger han. det är synd om han, han har ju adhd eller nåt sånt och har svårt och hans barndom ska vi inte ens ta upp hur den har påverkat honom men han har ju trotts allt ett eget ansvar över sitt liv som han måste lära sig att ta hand om. och kan han inte det så måste han lära sig att be om hjälpl innan han tar till drogen.....
nu är hösten här och julen känns närmare och jag får gåshud... hur ska jag göra? hur ska jag få till en jul? vad kan jag förändra för att det ska kännas helt ok med jul?
jag har en stor hemlighet på gång... eller rättare sagt två hemligheter och plötsligt ser livet lite lättare ut på nåt konstigt sätt. men det tar vi tag i lite senare.. ha det gott så ses vi en annan dag. tjolahej
27 maj 2010
ja igår var sista dagen hos min kurator. det känns rätt konstigt att inte gå dit nå mer, Men det är rätt skönt att man på nåt vis har vaknat i hjärnan, jag har insett att mycket har hänt medan jag suttit hemma i min koma. lagerhaouse har kommit till min stad. och en massa andra butiker som jag helt missat,
jag har börjat i en sorgegrupp som riktar in sig på att ha förlorat ett barn och det är skönt, de vet vad jag pratar om och de känner igen känslam själv. och det känns skönt,
jag har varit och köpt nya rosor till min dotters grav. de andra klara inte av vintern, men jag ska plantera ner nya rosor de är så otroligt vackra och luktar så gott.
nu närmar sig skolavslutningen som var ett trauma för mig förra året. men det känns lite än, jag är avunsjuk på de ungdomar som får gå ut andra året i skolan, för jag drömmer om att det skulle denise ha gjort i år. jag har kännt avundsjuka i många saker på sistone, och jag vet inte om andra mammor kännner likadant.
jag kan komma på mig att sitta och fundera på hur denise skulle ha reagerat i den och den situationen.
jo jag måste ju berätta att kim har träffat en tjej, och de ska ha barn i oktober. det gick snabbt men jag hoppas det går bra för de unga. de har skaffat sig en lägenhet och nya möbler. och de får en framtid som min dotter inte fick. och jag är glad för deras skull.
jag har börjat jobba jag jobbar 50% av 75% och det känns bra, men jag önskar jag hade mer energi så jag kan jobba fler timmar och få mer pengar. men det kommer väl en dag då jag klarar av det också.
jag vill berätta att mitt minne är under all kritik, jag lägger saker på helt sjuka ställen där ingen jäkel letar dem sen, jag glömmer var jag lagt mina saker, vad jag sagt vad folk säger och ja det mesta filtreras bort. och jag önskar mitt minne kommer tillbaka. snart....
nu så ska jag jobba idag 13-20 och det känns skönt.
jag har insett också att vissa är inte mina riktiga vänner. de har funnits där av någon självisk anledning, men nu är jag smart nog att inse det och jag bemödar mig inte att stärka den relationen, visst är jag besviken men det finns andra viktiga saker i livet att fundera över. det finns en anldning till allt, och vissa ska inte vara min vän.
ha det gott kommer snart tillbaka, fortare än sist :)
jag har börjat i en sorgegrupp som riktar in sig på att ha förlorat ett barn och det är skönt, de vet vad jag pratar om och de känner igen känslam själv. och det känns skönt,
jag har varit och köpt nya rosor till min dotters grav. de andra klara inte av vintern, men jag ska plantera ner nya rosor de är så otroligt vackra och luktar så gott.
nu närmar sig skolavslutningen som var ett trauma för mig förra året. men det känns lite än, jag är avunsjuk på de ungdomar som får gå ut andra året i skolan, för jag drömmer om att det skulle denise ha gjort i år. jag har kännt avundsjuka i många saker på sistone, och jag vet inte om andra mammor kännner likadant.
jag kan komma på mig att sitta och fundera på hur denise skulle ha reagerat i den och den situationen.
jo jag måste ju berätta att kim har träffat en tjej, och de ska ha barn i oktober. det gick snabbt men jag hoppas det går bra för de unga. de har skaffat sig en lägenhet och nya möbler. och de får en framtid som min dotter inte fick. och jag är glad för deras skull.
jag har börjat jobba jag jobbar 50% av 75% och det känns bra, men jag önskar jag hade mer energi så jag kan jobba fler timmar och få mer pengar. men det kommer väl en dag då jag klarar av det också.
jag vill berätta att mitt minne är under all kritik, jag lägger saker på helt sjuka ställen där ingen jäkel letar dem sen, jag glömmer var jag lagt mina saker, vad jag sagt vad folk säger och ja det mesta filtreras bort. och jag önskar mitt minne kommer tillbaka. snart....
nu så ska jag jobba idag 13-20 och det känns skönt.
jag har insett också att vissa är inte mina riktiga vänner. de har funnits där av någon självisk anledning, men nu är jag smart nog att inse det och jag bemödar mig inte att stärka den relationen, visst är jag besviken men det finns andra viktiga saker i livet att fundera över. det finns en anldning till allt, och vissa ska inte vara min vän.
ha det gott kommer snart tillbaka, fortare än sist :)
1:a Mars
Ja nu är det mars, livet rullar på med upp och nergångar. Det är konstigt hur man klarar av allt. Jag fattar inte hur man överlevt allt skit. Hur går man vidare är det många som frågar, och du är så stark säger alla. Ja är man stark? jag tror det handlar om ren överlevnadsinstinkt, att försöka leva men man vet inte bara hur det ska gå till, hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, man är i katastrofläge hela tiden, för allt man varit med om. Minnet sviktar för att hjärnan är så överhettad. Man får inte saker och ting riktigt gjorda. Jag har varit inne i en svacka och inte orkat skriva överhuvudtaget. jag har lagt ner alla projekt, och försökt få energi till att bara vara. Men nu känns allt lite lättare igen, Jag har börjat jobba 25% och det känns riktigt bra.
jag har lärt mig vissa saker av detta.
ett: en dag i taget, och när det är riktigt riktigt jobbigt tar jag minut för minut eller sekund för sekund, bara jag överlever denna minut så ordnar sig allt tänker jag. om jag bara klarar av en kvart så kommer det att ordna sig, jag fokuserar bara på att ta ett steg till.
två: en sak i taget, det viktigaste först. jag hamnar i kaoslägen ofta för jag klarar inte av att göra flera saker, eller tänka på flera saker, då sätter jag det viktigaste saken först och struntar i det andra. jag försöker välja den saken som gör mig glad för stunden.
tre: mat!!!
fyra: sova, skapa rutin runt att gå och lägga sig senast kl xx och kliva upp senast kl xx på morgonen.
fem: jag jämför allt med döden och då känns inte nåt så allvarligt längre, jag menar jag har redan gått igenom det värsta, ingenting och då menar jag verkligen ingenting kan bli eller vara värre än den 23 dec -08
sex: berika livet med goda vänner, familj och andra nära och kära, goda saker, tänka mig för vad som ger mig nåt och vad som inte ger mig nåt.
Denna bön har hjälpt mig ganska mycket, att släppa denise, för jag hade inte kunnat förändra nåt denna kväll, men jag måste ha modet att gå vidare i livet, men Denise kommer alltid alltid att finnas med mig i mina tankar och i mitt hjärta. Hon finns i så mycket annat här i livet, hon är runtikring alldeles nära.
Minnesvärt eller hur?
jag har lärt mig vissa saker av detta.
ett: en dag i taget, och när det är riktigt riktigt jobbigt tar jag minut för minut eller sekund för sekund, bara jag överlever denna minut så ordnar sig allt tänker jag. om jag bara klarar av en kvart så kommer det att ordna sig, jag fokuserar bara på att ta ett steg till.
två: en sak i taget, det viktigaste först. jag hamnar i kaoslägen ofta för jag klarar inte av att göra flera saker, eller tänka på flera saker, då sätter jag det viktigaste saken först och struntar i det andra. jag försöker välja den saken som gör mig glad för stunden.
tre: mat!!!
fyra: sova, skapa rutin runt att gå och lägga sig senast kl xx och kliva upp senast kl xx på morgonen.
fem: jag jämför allt med döden och då känns inte nåt så allvarligt längre, jag menar jag har redan gått igenom det värsta, ingenting och då menar jag verkligen ingenting kan bli eller vara värre än den 23 dec -08
sex: berika livet med goda vänner, familj och andra nära och kära, goda saker, tänka mig för vad som ger mig nåt och vad som inte ger mig nåt.
Denna bön har hjälpt mig ganska mycket, att släppa denise, för jag hade inte kunnat förändra nåt denna kväll, men jag måste ha modet att gå vidare i livet, men Denise kommer alltid alltid att finnas med mig i mina tankar och i mitt hjärta. Hon finns i så mycket annat här i livet, hon är runtikring alldeles nära.
Minnesvärt eller hur?
Gott nytt år
Resume December månad: jag börja tidigt i höstas bygga upp för årsdagen, ångest, sorg, saknad känslorna for upp och ner, det är så mäktigt denna resa att inte kunna kontrollera smärtan, den bara dyker upp.
jag mäkta inte med julpyntet sen förra året så jag for och köpte allt nytt, jag trodde det skulle lindra smärtan, men nä. min dotter Johanna pyntade granen, och min granne Agneta hängde upp julgardiner.. ja när allt var framme var det fint, Denise älskade julen, men jag har svårt att fira den i glädje och gemenskap när ett barn saknas i skaran,
jag har tokhandlat hela december, kläder i massor, pynt, ljus, var på ikea allt för att bedöva smärtan jag kände inombords. det är bara att konstatera man kan inte fly från sina känslor, det hjälper inte att shoppa sig tokig. men det har lindrat för mig.
Helgen den 18 dec bjöd jag in mina barn, vänner och grannar och kim till middag det blev kyckling och biff med ris. och efterrätt sen julklappar. det var mitt sätt att fira julen i år. jag fick ingen julkänsla men det blev bättre än vad jag kunnat tro.
22 dec vakna jag liksom upp och insåg att det var i natt Denise dog!! vilken ångest!! jag grät och mådde så jävla dåligt så det hade inte ens hjälp att gräva ner mig. fy fan säger jag bara,, jag såg på klockan varje minut och tänkte tillbaka på förra årets dag. vad hände då? timme för timme beta jag av.
19.30 ringde denise om köttbullarna, att vi skulle senare lägga middagen med en timma, 20,30 ringde denise till simon ja fy fan vilken mardröm!! hur kan man få denna dag ogjord förra året?????
Kim kom förbi, vi satt här och tröck tillsammans vi beslutade oss för att åka till banan, tiden då hon dog. vi ( kim , johanna, simon och jag) var där 01,20 vi stod där och trampa i mörkret, jag tände fyra ljus och ställde dem på samma ställe som förra året. vi lyssna på tystheten, vi hörde bara löven fladdra som satt kvar i träden, det var så kallt och mörkt och kusligt och det var alldeles tyst där. vi stod och vänta på klockslaget 01,29,43
När klockan var 01,29,43 hände ingenting! vad förväntar man sig? ja kanske att det där jävla tåget ska komma? men nä, det dök aldrig upp!!!!, För det var ett extra insatt tåg förra året. det var bara kallt mörkt tyst och kusligt. men där stod vi på rad oh, vad jag önskar att det där tåget inte hade kommit förra året utan i år i stället.
Sen körde vi till kyrkogården, där tände vi ljus och släppte en luftballong för denise. vi såg den lyfta högt högt fast det snöade. himlen var klar, det snöade lite lätt, med en lätt vind. Denna natt hade jag svårt att somna. Jag hade bara förra året i skallen, gick igenom timme för timme. jag var helt slut.
den 23 dec samlades vi på denises grav och tände ljus, sen var vi hos mig och fika det blev ett par stycken som kom, emil hade målat grafitti på planket där det stod denise. den var så himla fin!!
hennes klasskamrater och vänner och mina vänner satt tillsammans och fika det kändes skönt att inte vara ensam en sån här dag. Hennes lärare ulrika hade varit på graven och lämnat en ängel och ett ljus. det var fint gjort. denna dag var mycket enklare det var dagen före och natten som var värst.
julafton firade vi hos kims föräldrar, det var skönt att bara vara stillsamt tillsammans. vi hade det jättetrevligt. jag hade tankarna hos denise för hon älskade att äta julmat och få presenter. vilken förlust världen gick på när de valde att ta hon tillbaka... fy fan vad man kan bli bitter.
jag saknar henne så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mej till vissa dagar.. en ändlös sorg som aldrig kommer att ta slut....
Gott nytt år till er alla från mig
jag mäkta inte med julpyntet sen förra året så jag for och köpte allt nytt, jag trodde det skulle lindra smärtan, men nä. min dotter Johanna pyntade granen, och min granne Agneta hängde upp julgardiner.. ja när allt var framme var det fint, Denise älskade julen, men jag har svårt att fira den i glädje och gemenskap när ett barn saknas i skaran,
jag har tokhandlat hela december, kläder i massor, pynt, ljus, var på ikea allt för att bedöva smärtan jag kände inombords. det är bara att konstatera man kan inte fly från sina känslor, det hjälper inte att shoppa sig tokig. men det har lindrat för mig.
Helgen den 18 dec bjöd jag in mina barn, vänner och grannar och kim till middag det blev kyckling och biff med ris. och efterrätt sen julklappar. det var mitt sätt att fira julen i år. jag fick ingen julkänsla men det blev bättre än vad jag kunnat tro.
22 dec vakna jag liksom upp och insåg att det var i natt Denise dog!! vilken ångest!! jag grät och mådde så jävla dåligt så det hade inte ens hjälp att gräva ner mig. fy fan säger jag bara,, jag såg på klockan varje minut och tänkte tillbaka på förra årets dag. vad hände då? timme för timme beta jag av.
19.30 ringde denise om köttbullarna, att vi skulle senare lägga middagen med en timma, 20,30 ringde denise till simon ja fy fan vilken mardröm!! hur kan man få denna dag ogjord förra året?????
Kim kom förbi, vi satt här och tröck tillsammans vi beslutade oss för att åka till banan, tiden då hon dog. vi ( kim , johanna, simon och jag) var där 01,20 vi stod där och trampa i mörkret, jag tände fyra ljus och ställde dem på samma ställe som förra året. vi lyssna på tystheten, vi hörde bara löven fladdra som satt kvar i träden, det var så kallt och mörkt och kusligt och det var alldeles tyst där. vi stod och vänta på klockslaget 01,29,43
När klockan var 01,29,43 hände ingenting! vad förväntar man sig? ja kanske att det där jävla tåget ska komma? men nä, det dök aldrig upp!!!!, För det var ett extra insatt tåg förra året. det var bara kallt mörkt tyst och kusligt. men där stod vi på rad oh, vad jag önskar att det där tåget inte hade kommit förra året utan i år i stället.
Sen körde vi till kyrkogården, där tände vi ljus och släppte en luftballong för denise. vi såg den lyfta högt högt fast det snöade. himlen var klar, det snöade lite lätt, med en lätt vind. Denna natt hade jag svårt att somna. Jag hade bara förra året i skallen, gick igenom timme för timme. jag var helt slut.
den 23 dec samlades vi på denises grav och tände ljus, sen var vi hos mig och fika det blev ett par stycken som kom, emil hade målat grafitti på planket där det stod denise. den var så himla fin!!
hennes klasskamrater och vänner och mina vänner satt tillsammans och fika det kändes skönt att inte vara ensam en sån här dag. Hennes lärare ulrika hade varit på graven och lämnat en ängel och ett ljus. det var fint gjort. denna dag var mycket enklare det var dagen före och natten som var värst.
julafton firade vi hos kims föräldrar, det var skönt att bara vara stillsamt tillsammans. vi hade det jättetrevligt. jag hade tankarna hos denise för hon älskade att äta julmat och få presenter. vilken förlust världen gick på när de valde att ta hon tillbaka... fy fan vad man kan bli bitter.
jag saknar henne så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mej till vissa dagar.. en ändlös sorg som aldrig kommer att ta slut....
Gott nytt år till er alla från mig
nu är det 1 månad till årsdagen av Denise
ja månaderna rullar på, imorgon den 23 nov är det en månad kvar till Denises årdag. Då hon dog. tänk att man börjar ett nytt räknevarv när någon dör. För ett år sen räknade man antal år hon skulle fylla och nu räknar man hur många år hon varit avliden! Det är med frustration jag har min nedräkning till den 23 december,
jag vet att ingenting händer den dagen men min hjärna har satt igång värsta bombnedslaget det är som om denna dag är dagen D då allt ont ska hända.
Mina känslor är helt upp och ner inför denna dag, jag vet inte vad jag ska räkna med då. är det något speciellt?
jag oroar mig, våndas över denna dag. funderingar kring järnvägsspåret blir allt tydligare ska man dit eller till graven.
man funderar har hon det bra? var är hon? vad gör hon, eller kan de döda göra någonting alls?
Sömnlösheten har slagit klorna i mig igen, och bara för att denna dag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte begripa hur vi människor klarar av att möta döden.
För ett år sen så sprang Denise runt och planerade sina julklappsinköp, hon var på praktiken och pluggade som aldrig förr. Hon tillbringade mycket av sin tid med Kim, de hörde som ihop på nåt vänster. ja det är med sorg man tänker på hur det hade kunnat vara om hon inte........om och om det är alltid dessa ord, om hon inte, hade hon funnits?
På nåt vis känns det som om hon inte hade dött då hade det ändå hänt i närheten, det känns som om hon visste att hennes underbara liv skulle bli kort här på jorden. varför det är så kan jag inte riktigt förklara, men det har med alla saker hon gjorde, allt hon prova, sina utmaningar allt skulle testas till bristningsgränsen, ja jag vet inte
men det ska jag säga att det var en enorm förlust för världen att hon dog. ingen var som denna lilla flicka. Men det känns som om någon annan får njuta av hennes sällskap och tokerier än vi.
Hon var ämnad för något bättre än denna jordiska skitliv. Men vad vet jag, det vet jag inte förrän jag själv dör, vad meningen med allt var.
Denises död har förändrat mig som människa, jag tar ingenting för givet längre, varje dag är en kamp att vilja leva livet. men jag har inte kommit på hur jag ska leva, jag trevar fortfarande, och det känns som om alla andra fortfarande rusar förbi mig och mitt liv står stilla.
ja helt stilla har den inte stått jag har fått utstå så mycket smärta inte bara genom Denises död, utan jag har fått utstå sån smärta runtikring andra saker också, och då funderar man på hur god är gud?
Är det meningen att jag ska inte ha någonting, att jag ska vara nöjd med det jag har? för någon däruppe har sett till att stoppa många dörrar för mig. Döden har klivit in i mitt liv ännu en gång och då funderar man vad är meningen, vad är det jag ska lära mig?
jag kan inte begripa vad det är jag ska vara nöjd med, ensamhet , att jag ska klara av min ensamhet eller vad är det jag ska lära mig av?
Är det att jag ska vara tolerant, utstå smärta , utstå förlust efter förlust. jag begriper inte det?
Min dotters dödsdag håller på att bryta mig sönder och samman, min andra dotter frågar mig om hur vi ska fira julen, jag kan inte svara på det för jag vet inte , eller så vågar jag inte känna ,, men hur ska man kunna fira en jul när hon dog dagen för julafton,,, det är en provning. Men samtidigt så funderar jag hur klarar min dotter av att planera julen, är hon känslolös eller är jag för känslig? har hon gått vidare och passera sorgen och gått vidare men att jag sitter fast i sorgen och känner för mycket?
ingenting är rätt eller fel men alla är på så olika nivåer i sin sorg. Kim tog bort att han är förlovad med denise från facebook, jag fick panik men för han var det säkert ett enormt kliv till att gå vidare, innebär det att jag sitter fast i sorgen och vill inte gå vidare?
jag vet ingenting, jag kan inte göra ett smack innan jag är redo. men jag funderar kommer befrielsen någonsin till mig?
Detta är frustrerande, det plågar mig, jag vet inte hur man ska släppa det man inte kan förändra och blicka framåt och njuta av de år som var och en av oss har kvar. Men det är så himla svårt att släppa greppet om någon som man älskade så högt. Det finns ingenting här i världen som är så svårt som att släppa greppet det är det som jag lärt mig om döden.
Jag kan inte förmå mig själv till att släppa greppet om Denise och allt annat som håller mig kärt.
jag vet att ingenting händer den dagen men min hjärna har satt igång värsta bombnedslaget det är som om denna dag är dagen D då allt ont ska hända.
Mina känslor är helt upp och ner inför denna dag, jag vet inte vad jag ska räkna med då. är det något speciellt?
jag oroar mig, våndas över denna dag. funderingar kring järnvägsspåret blir allt tydligare ska man dit eller till graven.
man funderar har hon det bra? var är hon? vad gör hon, eller kan de döda göra någonting alls?
Sömnlösheten har slagit klorna i mig igen, och bara för att denna dag närmar sig med stormsteg. Jag kan inte begripa hur vi människor klarar av att möta döden.
För ett år sen så sprang Denise runt och planerade sina julklappsinköp, hon var på praktiken och pluggade som aldrig förr. Hon tillbringade mycket av sin tid med Kim, de hörde som ihop på nåt vänster. ja det är med sorg man tänker på hur det hade kunnat vara om hon inte........om och om det är alltid dessa ord, om hon inte, hade hon funnits?
På nåt vis känns det som om hon inte hade dött då hade det ändå hänt i närheten, det känns som om hon visste att hennes underbara liv skulle bli kort här på jorden. varför det är så kan jag inte riktigt förklara, men det har med alla saker hon gjorde, allt hon prova, sina utmaningar allt skulle testas till bristningsgränsen, ja jag vet inte
men det ska jag säga att det var en enorm förlust för världen att hon dog. ingen var som denna lilla flicka. Men det känns som om någon annan får njuta av hennes sällskap och tokerier än vi.
Hon var ämnad för något bättre än denna jordiska skitliv. Men vad vet jag, det vet jag inte förrän jag själv dör, vad meningen med allt var.
Denises död har förändrat mig som människa, jag tar ingenting för givet längre, varje dag är en kamp att vilja leva livet. men jag har inte kommit på hur jag ska leva, jag trevar fortfarande, och det känns som om alla andra fortfarande rusar förbi mig och mitt liv står stilla.
ja helt stilla har den inte stått jag har fått utstå så mycket smärta inte bara genom Denises död, utan jag har fått utstå sån smärta runtikring andra saker också, och då funderar man på hur god är gud?
Är det meningen att jag ska inte ha någonting, att jag ska vara nöjd med det jag har? för någon däruppe har sett till att stoppa många dörrar för mig. Döden har klivit in i mitt liv ännu en gång och då funderar man vad är meningen, vad är det jag ska lära mig?
jag kan inte begripa vad det är jag ska vara nöjd med, ensamhet , att jag ska klara av min ensamhet eller vad är det jag ska lära mig av?
Är det att jag ska vara tolerant, utstå smärta , utstå förlust efter förlust. jag begriper inte det?
Min dotters dödsdag håller på att bryta mig sönder och samman, min andra dotter frågar mig om hur vi ska fira julen, jag kan inte svara på det för jag vet inte , eller så vågar jag inte känna ,, men hur ska man kunna fira en jul när hon dog dagen för julafton,,, det är en provning. Men samtidigt så funderar jag hur klarar min dotter av att planera julen, är hon känslolös eller är jag för känslig? har hon gått vidare och passera sorgen och gått vidare men att jag sitter fast i sorgen och känner för mycket?
ingenting är rätt eller fel men alla är på så olika nivåer i sin sorg. Kim tog bort att han är förlovad med denise från facebook, jag fick panik men för han var det säkert ett enormt kliv till att gå vidare, innebär det att jag sitter fast i sorgen och vill inte gå vidare?
jag vet ingenting, jag kan inte göra ett smack innan jag är redo. men jag funderar kommer befrielsen någonsin till mig?
Detta är frustrerande, det plågar mig, jag vet inte hur man ska släppa det man inte kan förändra och blicka framåt och njuta av de år som var och en av oss har kvar. Men det är så himla svårt att släppa greppet om någon som man älskade så högt. Det finns ingenting här i världen som är så svårt som att släppa greppet det är det som jag lärt mig om döden.
Jag kan inte förmå mig själv till att släppa greppet om Denise och allt annat som håller mig kärt.
Nu är Simon på behandling
Ja efter lång vånda så har Simon lagt in sig på behandlingshem för sitt missbruk. Det är bra för hans skull att han kan sitta där och fundera på vad som skett. och hur han ska fortsätta med sitt liv efter detta.
Jag är bjuden dit på anhörigvecka och jag ska nog åka dit så att jag har en möjlighet att få säga mitt hjärtas mening till honom.
Det har varit en lång kamp med hans fyllor, och själv trodde jag aldrig att han skulle lägga in sig för jag trodde han skulle dricka ihjäl sig. men men där ser man att han kan också förvåna.
jag är glad att han gör detta för sin egen skull, för innerst inne är han en super snäll kille, men han har tappat bort sig själv nånstans på vägen.
Jag tror innerst inne på bot och bättring, men med Simon kommer det att ta lång tid innan man litar på honom igen, eller får någon som helst respekt för honom. Det är så mycket han saboterat pga spriten. men man kan iallafall glädjas för hans skull och be en bön att han tar till sig något och gör botgöring, och klarar sig utan alkohol.
Kims nykterhet går alldeles utmärkt, jag är stolt över hans förvandling, det är så roligt att se hans livsglädje igen, och nu på måndag ska han börja jobba igen. Det känns skönt att det börjar ordna sig för människor för allt rasade för många när Denise dog. Kim ger hopp om livet för klarar han av detta bör andra klara sig också och jag vet att Kim på nåt sätt kommer att stötta Simon fast mycket är sagt.
jag vill ge Kim ett jättebamsekram för sin nykterhet och den framgång han bringat hittills.
Jag är bjuden dit på anhörigvecka och jag ska nog åka dit så att jag har en möjlighet att få säga mitt hjärtas mening till honom.
Det har varit en lång kamp med hans fyllor, och själv trodde jag aldrig att han skulle lägga in sig för jag trodde han skulle dricka ihjäl sig. men men där ser man att han kan också förvåna.
jag är glad att han gör detta för sin egen skull, för innerst inne är han en super snäll kille, men han har tappat bort sig själv nånstans på vägen.
Jag tror innerst inne på bot och bättring, men med Simon kommer det att ta lång tid innan man litar på honom igen, eller får någon som helst respekt för honom. Det är så mycket han saboterat pga spriten. men man kan iallafall glädjas för hans skull och be en bön att han tar till sig något och gör botgöring, och klarar sig utan alkohol.
Kims nykterhet går alldeles utmärkt, jag är stolt över hans förvandling, det är så roligt att se hans livsglädje igen, och nu på måndag ska han börja jobba igen. Det känns skönt att det börjar ordna sig för människor för allt rasade för många när Denise dog. Kim ger hopp om livet för klarar han av detta bör andra klara sig också och jag vet att Kim på nåt sätt kommer att stötta Simon fast mycket är sagt.
jag vill ge Kim ett jättebamsekram för sin nykterhet och den framgång han bringat hittills.
natt svart
hej
jag har inte orkat skriva på länge, livet har verkligen varit pest, simon har fått besöksförbud 9 oktober men han fortsätter att terra, jag ringer polisen och polisen skickar vidare till åklagaren och sen vänta....vänta och vänta tills nya anmälningar kommer in på löpande band men ingenting händer. jag fattar inte hur mycket en människa får göra innan de tar in honom eller ger böter eller häktar honom.
det är sanslöst hur någon kan komma undan med så mycket. igår körde han på en tall med sin nya bil och den blev totalkvaddad, han var full och inge körkort för den plocka de av honom för en tid sen. han var på min dotters grav och plocka bort alla brinnande ljus och kastade dem. hur tänker man då? jag begriper inte hur han kunde bli så här?
Men jag inser ju att det är mig han vill åt. och han har ingen spärr alls. men mina krafter tar ju slut och jag känner bara att detta liv är inge liv. jag vet inte hur det ska ordan sig. och hur man ska orka ta sig vidare.
Jag har inte orkat gå till graven idag för att jag är helt slut, men min vän har varit där och tänd nya ljus, jag blir så himla ledsen när han gör så här mot mig. Att han inte ens har respekt för mitt barn som faktiskt ligger där.
Sen undrar man vad jag har gjort för fel när jag får vara med om allt skit som händer. man känner sig så himla ensam. och man orkar inte ens berätta till sina vänner om allt som sker för allt tar sån energi av mig. jag orkar inte ringa och beklaga mig. jag orkar inte sitta och berätta allt som varit för jag får dra detta med polisen om och om igen utan att något händer.
Livet suger skit just nu, och jag ser bara ett jävla mörker när man ser mot framtiden, ska det vara så? alla säger att jag är så duktig och att jag är en kämpe men det är ju ingen som är här och ser konsekvenserna av allt, då är man ensam och musten har helt försvunnit. kvällarna går åt till att grina och må dåligt och denna enorma ensamhet tär på mig. jag vill bara ha tillbaka mitt barn!!
Idag fick kim förhandla med simon om att jag skulle få tillbaka min garagenyckel och han tömde de sista sakerna från garaget och det tömde mig på den sista energin jag hade för idag. simon har ringt flera gånger idag och idag orka jag inte ringa polisen mer. det känns så jävla meningslöst. Allt är kört till botten. precis allt. detta är en mardröm.
I morgon skulle Denises kompis Rebecka komma hit, vi ska gå till graven tillsammans. Det är skönt att kunna dela detta med någon.
Ja nu har jag inte så mycket mer ork jag hör av mig igen snart kram
jag har inte orkat skriva på länge, livet har verkligen varit pest, simon har fått besöksförbud 9 oktober men han fortsätter att terra, jag ringer polisen och polisen skickar vidare till åklagaren och sen vänta....vänta och vänta tills nya anmälningar kommer in på löpande band men ingenting händer. jag fattar inte hur mycket en människa får göra innan de tar in honom eller ger böter eller häktar honom.
det är sanslöst hur någon kan komma undan med så mycket. igår körde han på en tall med sin nya bil och den blev totalkvaddad, han var full och inge körkort för den plocka de av honom för en tid sen. han var på min dotters grav och plocka bort alla brinnande ljus och kastade dem. hur tänker man då? jag begriper inte hur han kunde bli så här?
Men jag inser ju att det är mig han vill åt. och han har ingen spärr alls. men mina krafter tar ju slut och jag känner bara att detta liv är inge liv. jag vet inte hur det ska ordan sig. och hur man ska orka ta sig vidare.
Jag har inte orkat gå till graven idag för att jag är helt slut, men min vän har varit där och tänd nya ljus, jag blir så himla ledsen när han gör så här mot mig. Att han inte ens har respekt för mitt barn som faktiskt ligger där.
Sen undrar man vad jag har gjort för fel när jag får vara med om allt skit som händer. man känner sig så himla ensam. och man orkar inte ens berätta till sina vänner om allt som sker för allt tar sån energi av mig. jag orkar inte ringa och beklaga mig. jag orkar inte sitta och berätta allt som varit för jag får dra detta med polisen om och om igen utan att något händer.
Livet suger skit just nu, och jag ser bara ett jävla mörker när man ser mot framtiden, ska det vara så? alla säger att jag är så duktig och att jag är en kämpe men det är ju ingen som är här och ser konsekvenserna av allt, då är man ensam och musten har helt försvunnit. kvällarna går åt till att grina och må dåligt och denna enorma ensamhet tär på mig. jag vill bara ha tillbaka mitt barn!!
Idag fick kim förhandla med simon om att jag skulle få tillbaka min garagenyckel och han tömde de sista sakerna från garaget och det tömde mig på den sista energin jag hade för idag. simon har ringt flera gånger idag och idag orka jag inte ringa polisen mer. det känns så jävla meningslöst. Allt är kört till botten. precis allt. detta är en mardröm.
I morgon skulle Denises kompis Rebecka komma hit, vi ska gå till graven tillsammans. Det är skönt att kunna dela detta med någon.
Ja nu har jag inte så mycket mer ork jag hör av mig igen snart kram
9 oktober
ja idag ringde polisen och sa att simon fått besöksförbud, han får inte ta kontakt med mig på nåt sätt. och det känns som en befrielse. Nu äntligen kan jag andas ett par månader. han har varit ganska intensiv de senaste veckorna. han säger att han nu inser vad han gjort och att han älskar mig över allt annat. han ska göra allt för att få mig tillbaka. ja tänker jag, hur är en människa funtad, är det så dags nu, eller är det ett spel till han kör med.
nä det är bara att glömma detta, och försöka hanka sig fram med nya planer för livet. Jag vet inte hur saker och ting kommer att se ut eller bli, men man får leva i nuet det är allt. och försöka vända det negativa till nåt positivt.
Jag har tänkt mycket på Denise igen, den där saknaden är så himla svårt att bemästra. Saknaden gör så ont, vad jag än försöker göra för att inte tänka på henne, så plopp så är tankarna hos henne igen. det är inte så att jag vill sluta tänka på henne, men all min energi går till henne, och saknaden är en så stor smärta i min kropp. Jag skulle vilja drömma om henne eller nåt men min hjärna är lika tom på natten som på dagen.
Denises klasskompis var här och låna en tavla på henne, hon skulle få vara med på klassfotot i år, och wow, vilken känsla som rusa i min kropp, tänk att de är så otroligt omtänksamma, att de minns och vill ha henne med i sin tillvaro. det känns skönt att jag är inte ensam om att tänka på henne. men ändå gör man sig så himla ensam med dessa tankar, man skulle vara bättre på att prata om henne. men det smärtar än...det går bra vissa stunder men sen låser det sig för då gör det för ont.
tänk snart har denise varit död i 10 månader, det har gått 10 månader, men jag vet inte riktigt hur man klarat det, det är ganska fashinerande hur man klarar av dödsfall, första tanken hos mig då var att jag kommer inte att fixa detta!! jag tar livet av mig.
och här sitter man snart 10 mån senare och andas, man lever, man har det tungt men det går framåt. jag ser på hennes gravsten och fattar inte vad som hände, det är så overkligt än. och jag vet inte om man någonsin kommer att fatta fullt ut. hon har ju varit i mitt liv i nästan 16 år och vips så är hon bara borta. hur ska man kunna bara börja om? Det är mäktigt. att man måste tvinga sig själv att leva vidare.
nä det är bara att glömma detta, och försöka hanka sig fram med nya planer för livet. Jag vet inte hur saker och ting kommer att se ut eller bli, men man får leva i nuet det är allt. och försöka vända det negativa till nåt positivt.
Jag har tänkt mycket på Denise igen, den där saknaden är så himla svårt att bemästra. Saknaden gör så ont, vad jag än försöker göra för att inte tänka på henne, så plopp så är tankarna hos henne igen. det är inte så att jag vill sluta tänka på henne, men all min energi går till henne, och saknaden är en så stor smärta i min kropp. Jag skulle vilja drömma om henne eller nåt men min hjärna är lika tom på natten som på dagen.
Denises klasskompis var här och låna en tavla på henne, hon skulle få vara med på klassfotot i år, och wow, vilken känsla som rusa i min kropp, tänk att de är så otroligt omtänksamma, att de minns och vill ha henne med i sin tillvaro. det känns skönt att jag är inte ensam om att tänka på henne. men ändå gör man sig så himla ensam med dessa tankar, man skulle vara bättre på att prata om henne. men det smärtar än...det går bra vissa stunder men sen låser det sig för då gör det för ont.
tänk snart har denise varit död i 10 månader, det har gått 10 månader, men jag vet inte riktigt hur man klarat det, det är ganska fashinerande hur man klarar av dödsfall, första tanken hos mig då var att jag kommer inte att fixa detta!! jag tar livet av mig.
och här sitter man snart 10 mån senare och andas, man lever, man har det tungt men det går framåt. jag ser på hennes gravsten och fattar inte vad som hände, det är så overkligt än. och jag vet inte om man någonsin kommer att fatta fullt ut. hon har ju varit i mitt liv i nästan 16 år och vips så är hon bara borta. hur ska man kunna bara börja om? Det är mäktigt. att man måste tvinga sig själv att leva vidare.
nattsvart 29/9
ja idag fyller barnbarnet 1 år hipp hipp hurra...samtidigt så är livet rätt kasst just nu. har varit på brottsofferjouren och pratat och ska dit i morgon också, det händer så mycket i mitt liv just nu så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Det är så bissart, så jag tror att det är ett påhitt alltihopa och ju mer jag gnuggar ögon desto mer sant är allt.
Mitt ex har gjort allt en människa kan göra mot en annan människa som handlar om att bryta ner..men han verkar inte inse det han gör eller så är det så jävligt så att han gör allt medvetet, han har en kraftig beteendestörning. Jag har aldrig varit med om värre övergrepp än det han gör mot mig. jag har aldrig blivit så kränkt av någon annan person som jag blivit kränkt av honom. sen alla miljoners miljoners telefonsamtal som bara handlar om honom, hur mycket han älskar, att be om förlåtelse, vill att allt ska vara bra mellan oss... hur fan tänker man då? är denna man vid sina sinnes fulla bruk?
jag kan inte begripa hur man är fostrad, när man gör på detta sätt. eller handlar det om fostran, jag tror inte det, det kan handla om störningar i beteendet, jag har kollat med hans andra flickvänner och de säger att han var likadan, maktgalen, skulle ha full kontroll över mig, tycker att jag har ett sunket kommunaljobb med skitlön, säger han som inget jobb har!! kallar mig för hora och angriper mig om mitt utseende.. ja detta är bara små små delar i vad han sysslar på med.
Mitt ex vanhedrar alla mina vänner att de utnyttjar mig och är dåliga, de lurar i mig allt ont om honom. ja han manipulerar hela min omgivning. han ringer runt till mina vänner och berättar om att jag varit otrogen mot honom, att jag är ond, att om jag inte hade varit så arg hade han aldrig börjat dricka..
han vanhedrar mina bröder som var och hjälpte mig i januari då de tog tag i simon och ifrågasatte hans onda beteende mot mig. nu ska han hämnas på dem.
ingenting av det han har valt att gära är hans fel utan det är mitt fel, mina vänner, min dotters pojkväns, mina bröders fel. Ja nu anklagar han tom "min nya pojkvän" som i praktiken bara han själv uppfunnit, ( för jag har ingen ny pojkvän) ja det är alla andras fel men inte hans. Jag fattar inte hur man är funtad och sen fattar jag inte hur fan jag valt honom!!
jag fattar inte hur jävla sinnessjuk en människa kan bli, allt han äger och har finns i mitt garage, tänk hur snäll jag är att han får bruka mitt garage till sina tillhörigheter, han har ingen bostad, snart inget jobb för firman försätts i konkurs och ändå sitter han och trackar ner på mig!! han kommer att gå i personlig konkurs och han beter sig som ett rövhål och ändå är det mig det är fel på? hur kan det komma sig?
Det enda misstag jag gjorde var att jag mötte honom och var så jävla naiv och blåögd. och den läxan kommer jag sent att glömma detta är en lärdom för livet.... och den kommer jag nog aldrig att glömma bort detta helvet som knappt går att bli av med. han förpestar hela min tillvaro. Han besudlar allt han kommer i kontakt med.
kanske på fredag får jag till ett besöksförbud, som innebär att han får inte ringa mig, inte smsa mig inte komma inärheten av mig och jag får inte prata med honom heller. då kanske det infinner sig någon slags ro. men man vet aldrig hur han reagerar på detta. det kan blir värre och det kan bli bättre men det är 50 - 50.
men man får ta en dag i taget och hoppas på en ljus framtid. Det är allt man kan göra just nu.
jag har underbara vänner som jag kan ringa till, detta tär säkert på dem för alla står så maktlösa inför det som händer just nu. ingen kan ju göra mer än lyssna. Detta är min kamp min djävulska kamp mot den onda. och jag hoppas att jag har tillräckligt med energi för att orka rida igenom denna mardröm.
Mitt ex har gjort allt en människa kan göra mot en annan människa som handlar om att bryta ner..men han verkar inte inse det han gör eller så är det så jävligt så att han gör allt medvetet, han har en kraftig beteendestörning. Jag har aldrig varit med om värre övergrepp än det han gör mot mig. jag har aldrig blivit så kränkt av någon annan person som jag blivit kränkt av honom. sen alla miljoners miljoners telefonsamtal som bara handlar om honom, hur mycket han älskar, att be om förlåtelse, vill att allt ska vara bra mellan oss... hur fan tänker man då? är denna man vid sina sinnes fulla bruk?
jag kan inte begripa hur man är fostrad, när man gör på detta sätt. eller handlar det om fostran, jag tror inte det, det kan handla om störningar i beteendet, jag har kollat med hans andra flickvänner och de säger att han var likadan, maktgalen, skulle ha full kontroll över mig, tycker att jag har ett sunket kommunaljobb med skitlön, säger han som inget jobb har!! kallar mig för hora och angriper mig om mitt utseende.. ja detta är bara små små delar i vad han sysslar på med.
Mitt ex vanhedrar alla mina vänner att de utnyttjar mig och är dåliga, de lurar i mig allt ont om honom. ja han manipulerar hela min omgivning. han ringer runt till mina vänner och berättar om att jag varit otrogen mot honom, att jag är ond, att om jag inte hade varit så arg hade han aldrig börjat dricka..
han vanhedrar mina bröder som var och hjälpte mig i januari då de tog tag i simon och ifrågasatte hans onda beteende mot mig. nu ska han hämnas på dem.
ingenting av det han har valt att gära är hans fel utan det är mitt fel, mina vänner, min dotters pojkväns, mina bröders fel. Ja nu anklagar han tom "min nya pojkvän" som i praktiken bara han själv uppfunnit, ( för jag har ingen ny pojkvän) ja det är alla andras fel men inte hans. Jag fattar inte hur man är funtad och sen fattar jag inte hur fan jag valt honom!!
jag fattar inte hur jävla sinnessjuk en människa kan bli, allt han äger och har finns i mitt garage, tänk hur snäll jag är att han får bruka mitt garage till sina tillhörigheter, han har ingen bostad, snart inget jobb för firman försätts i konkurs och ändå sitter han och trackar ner på mig!! han kommer att gå i personlig konkurs och han beter sig som ett rövhål och ändå är det mig det är fel på? hur kan det komma sig?
Det enda misstag jag gjorde var att jag mötte honom och var så jävla naiv och blåögd. och den läxan kommer jag sent att glömma detta är en lärdom för livet.... och den kommer jag nog aldrig att glömma bort detta helvet som knappt går att bli av med. han förpestar hela min tillvaro. Han besudlar allt han kommer i kontakt med.
kanske på fredag får jag till ett besöksförbud, som innebär att han får inte ringa mig, inte smsa mig inte komma inärheten av mig och jag får inte prata med honom heller. då kanske det infinner sig någon slags ro. men man vet aldrig hur han reagerar på detta. det kan blir värre och det kan bli bättre men det är 50 - 50.
men man får ta en dag i taget och hoppas på en ljus framtid. Det är allt man kan göra just nu.
jag har underbara vänner som jag kan ringa till, detta tär säkert på dem för alla står så maktlösa inför det som händer just nu. ingen kan ju göra mer än lyssna. Detta är min kamp min djävulska kamp mot den onda. och jag hoppas att jag har tillräckligt med energi för att orka rida igenom denna mardröm.
I dag är det 9 mån sen Denises liv slockna
ja tiden bara rinner iväg, men samtidigt står allt stilla, idag är en sorgdag. Hur kommer man vidare efter en sån här katastrof? när ska man som alla säger gå vidare? i vilket skede går man vidare? jag tycker att man kämpar varje dag med att tänka intensivt eller inte tänka alls. jag har till och med börja läsa bibelcitat för att finna sinnesro. men inte ens de vackra orden ger mig ro. jag kan inte förstå varför detta drabbade min unge, jag har tänkt mycket på varför hon fick börja ett år tidigare i skolan, om jag inte flyttat hit och dit. om jag bara.....så kanske hon hade levt idag.
Men ingenting hjälper, sen säger alla att det kommer nåt gott ur all sorg, ja vad kan det vara, att jag förändrats totalt i mina tankar och åsikter, Det som var viktigt förr skiter jag i idag. och sånt jag tycke mindre om förr det värnar jag mer om idag. men är det nåt gott? att man ska lära sig tänka annorlunda, om jag fick behålla min flicka så skulle jag vara tankelös om det behövdes, jag skulle uppoffra mitt liv för henne. men allt är försent. jag kan inte göra ett smack. Det är bara att rida ur varje strom av sorg på bästa sätt.
Men det är ett så stort tomrum i min själ och jag kan inte fylla den med nåt. Det kommer alltid saknas nåt i mitt liv och det är mitt vackra lilla barn hur kan man någonsin fylla hennes plats med någonting annat? Nej det kommer aldrig att gå, det kommer alltid att gapa ett stort hål som gör svinont. och jag kan inte bedöva smärtan med nåt.
jag var inne på saras och malins blogg och läste det de skrivit om min lilla tös, det värmer ihjärtat att andra älskade henne också, att man sen har någon att dela de fina minnena med. om den dagen någonsin kommer. ibland är det så svårt att prata om henne för halsen tjocknar och bröstkorgen knyter sig och man vill bara skrika rakt ut, få ut sin smärta.
Detta gör så jävla ont. och jag funderar hur mycket tårar producerar man i en livstid? jag tror jag har förbrukat alla mina livs tårar. och de tar aldrig slut. Jag försöker leva på "som vanligt" men hur kan någonting bli som vanligt när det inte är som vanligt?
ingenting är som vanligt, jag skrattar men det är inte som förr, jag ler men det är inte från hjärtat, jag lever men min själ är tom. jag äter mat men jag svälter, jag sover men jag är trött, Det verkar som om mitt "nya liv" ska vara fyllt med tårar , smärta, en ingentingkänsla. ett stort stort tomrum. jag går mina promenader men sen sitter jag och funderar hur kom jag tillbaka? jag har bara gått utan att tänka.
prata med kim idag om årsdagen och om julen, detta är mitt största dilemma, hur jag än tänker kommer jag inte på nåt klokt. jag är bara som ett flipperspel försöker att undvika den tanken men denna dag kommer förr eller senare det går inte att fly. Men det är mitt enda alternativ att fly från skräckdagarna.
Hur ska man få ihop en tillvaro när en kär person saknas? De där jävla köttbullarna och hennes sista ord, ät inte förrän jag kommer hem. ni får inte börja äta utan mig.. Hur fan ska man någonsin få i sig nåt för jag väntar ju på henne än!!
Jag har kvar hennes nya julklänning och den röda diademet med en tomteluva på som hon köpte förra året, hon hann tyvärr inte använda den klänningen och diademet. Mitt barnbarn fick ha diademet på huvudet och sen hängde jag upp den i granen,, men tror du att jag kommer att orka denna jul? när jag blundar ser jag hennes klänning, hon hann inte ens ta bort prislappen från klänningen. FAN vilket slut.
detta är en bitter kamp, mellan livet eller sorgen, smärtan, lidandet hur ska man sy ihop ett liv? ja jag kan inte svar på det för jag hittar inte vägen ut ur den mörka hemska sorgen.
ja detta var dagen små tankar om det lilla och det stora.....
Men ingenting hjälper, sen säger alla att det kommer nåt gott ur all sorg, ja vad kan det vara, att jag förändrats totalt i mina tankar och åsikter, Det som var viktigt förr skiter jag i idag. och sånt jag tycke mindre om förr det värnar jag mer om idag. men är det nåt gott? att man ska lära sig tänka annorlunda, om jag fick behålla min flicka så skulle jag vara tankelös om det behövdes, jag skulle uppoffra mitt liv för henne. men allt är försent. jag kan inte göra ett smack. Det är bara att rida ur varje strom av sorg på bästa sätt.
Men det är ett så stort tomrum i min själ och jag kan inte fylla den med nåt. Det kommer alltid saknas nåt i mitt liv och det är mitt vackra lilla barn hur kan man någonsin fylla hennes plats med någonting annat? Nej det kommer aldrig att gå, det kommer alltid att gapa ett stort hål som gör svinont. och jag kan inte bedöva smärtan med nåt.
jag var inne på saras och malins blogg och läste det de skrivit om min lilla tös, det värmer ihjärtat att andra älskade henne också, att man sen har någon att dela de fina minnena med. om den dagen någonsin kommer. ibland är det så svårt att prata om henne för halsen tjocknar och bröstkorgen knyter sig och man vill bara skrika rakt ut, få ut sin smärta.
Detta gör så jävla ont. och jag funderar hur mycket tårar producerar man i en livstid? jag tror jag har förbrukat alla mina livs tårar. och de tar aldrig slut. Jag försöker leva på "som vanligt" men hur kan någonting bli som vanligt när det inte är som vanligt?
ingenting är som vanligt, jag skrattar men det är inte som förr, jag ler men det är inte från hjärtat, jag lever men min själ är tom. jag äter mat men jag svälter, jag sover men jag är trött, Det verkar som om mitt "nya liv" ska vara fyllt med tårar , smärta, en ingentingkänsla. ett stort stort tomrum. jag går mina promenader men sen sitter jag och funderar hur kom jag tillbaka? jag har bara gått utan att tänka.
prata med kim idag om årsdagen och om julen, detta är mitt största dilemma, hur jag än tänker kommer jag inte på nåt klokt. jag är bara som ett flipperspel försöker att undvika den tanken men denna dag kommer förr eller senare det går inte att fly. Men det är mitt enda alternativ att fly från skräckdagarna.
Hur ska man få ihop en tillvaro när en kär person saknas? De där jävla köttbullarna och hennes sista ord, ät inte förrän jag kommer hem. ni får inte börja äta utan mig.. Hur fan ska man någonsin få i sig nåt för jag väntar ju på henne än!!
Jag har kvar hennes nya julklänning och den röda diademet med en tomteluva på som hon köpte förra året, hon hann tyvärr inte använda den klänningen och diademet. Mitt barnbarn fick ha diademet på huvudet och sen hängde jag upp den i granen,, men tror du att jag kommer att orka denna jul? när jag blundar ser jag hennes klänning, hon hann inte ens ta bort prislappen från klänningen. FAN vilket slut.
detta är en bitter kamp, mellan livet eller sorgen, smärtan, lidandet hur ska man sy ihop ett liv? ja jag kan inte svar på det för jag hittar inte vägen ut ur den mörka hemska sorgen.
ja detta var dagen små tankar om det lilla och det stora.....
